Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I Vasastan i Stockholm ligger en livsmedelsbutik med namnet Cajsa Warg. Där står välmående personer och tar god tid på sig när de väljer mellan sju slags dyra cocktailtomater. Butiken vill erbjuda en ”inspirerande upplevelse” som skapas av ”kunnig personal, klassisk musik, inredningsdetaljer av trä, dofter av mat och så vidare”.
På Cajsa Warg finns inga snabbkassor.
Har kassörskor blivit en klassfråga? ”Att prata med en människa har blivit en lyxvara”, skriver Essy Klingberg, biträdande kulturchef på SvD, angående skärmarna (10/5). På snabbmatsställen, i vanliga matbutiker, på restauranger – allt oftare möts vi av skärmar och självskanning eller qr-koder. Vi förlorar mänsklig kontakt och tvingas krångla med teknik, förklarar hon: människor håller på att tystna.
Andra beskriver det ännu dystrare: I the Atlantic (10/5) skriver skribenten Xochitl Gonzalez, angående robottaxis: ”Big tech förstör än en gång mänsklig interaktion och kallar det för ’bekvämlighet’.” Ouch.
Är vi alla bara flottar i teknikkapitalets stora flod?
Är vi alla bara flottar i teknikkapitalets stora flod? Ska man passa på att insupa andra människors ansikten medan man ännu kan?
Jag vet inte, jag.
Det klassiska motargumentet mot självskanning är, som Klingberg också tar upp, att kunden gör arbetet själv. Ja – en insats som man får tillbaka i tid eller pris: Snabbkassor har införts för att de tar mindre plats och kräver färre anställda än de bemannade gör. De frigör resurser som bidrar till att personalen kan vara på annat håll, eller att priserna kan hållas lägre. Ofta är köerna korta eller obefintliga vid självskanningen, och snabbar på för den som har bråttom och bara vill köpa, säg, en glass.
Och det där med utrotad mänsklig kontakt? I dag klickar många exempelvis hem livsmedel på internet. Och visst – då missar man den mänskliga konversation det innebär att säga ”oj, sorry” när man kör på någons häl med kundvagnen på Willys. Den timmen kan läggas på att skrolla Tiktok, men också på att umgås med familj och vänner.
Vi väljer vilken värld vi vill leva i, genom hur vi handlar.
Dels genom att fundera över om man ska beställa något på internet eller handla i närbutiken med den där trevliga killen i kassan. Dels också genom politik. Den svenska modellen och vårt samhällsbygge har i princip gått ut på att rationalisera bort enkla jobb. Den som vill vända vad hen ser som självskanningspandemin behöver göra personal billigare: genom lägre löner, eller genom sänkt arbetsgivaravgift.
Om målet inte bara är att få klaga i panik över teknikutveckling, förstås. Då är det bara att ringa i varningsklockan. Det har folk alltid gjort vid förändringar. Än har inte människan gett upp sin vilja till kontakt med andra. Men vem vet.
Läs mer:
Max Hjelm: Valet står inte mellan Ulf Lundell och Jimmie Åkesson
DN:s ledarredaktion: Fyra förslag för ett roligare Sverige
