Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Mitt under flyktingvågens peak, för drygt ett decennium sedan, kom då 15-årige Zeeshan Haidari till Sverige. Sedan dess har han bytt efternamn till Lövestam Öberg, efter den familj som adopterat honom, och lagt till förnamnet Johannes, när han konverterade och blev kristen. Han lyssnar på sommarprat och talar svenska – med värmländska toner. Han har jobbat på Coop och arbetar nu på hvb-hem, parallellt med socionomstudierna (DN 12/7).
Johannes har permanent uppehållstillstånd, men kan inte bli medborgare då Migrationsverket inte litar på hans afghanska identitetshandlingar. Det måste förstås finnas någon slags definition för vem som kan bli svensk, och som utgångspunkt är det rimligt att vilja veta bakgrunden hos den som blir medborgare.
Just för att gränsen måste dras någonstans är det viktigt att titta extra noga på de fall som skaver, som utmanar vår uppfattning av hur reglerna bör tillämpas. Liksom debatten kring tonårsutvisningarna under det senaste året blottade hur migrationspolitikens stramhetssträvan gått alldeles för långt enligt de flesta svenskar. Hur ser det ut för de som inte är utvisningshotade, utan står i farstun och väntar på att få komma i den svenska värmen?
Johannes är ju inte ensam om att tvingas leva i ett mellanting. Många afghaner och somalier får avslag på medborgarskapsansökan på grund av problem med att stärka sin identitet. Samtidigt är afghanska män en integrationsmässig framgångssaga som har i princip lika hög sysselsättningsgrad som svenskfödda.
Det har talats mycket om svenskhet, de senaste åren.
Det har talats mycket om svenskhet, de senaste åren. Inte bara språket, utan också svenska värderingar, ska krävas av folk som kommit hit, anser vissa. Ett nytt medborgarskapsprov ställer frågor om svensk historia och svenska lagar. Samtidigt höjs kraven för att bli svensk medborgare.
Och det ser ut att kunna bli striktare efter valet, som Johannes själv konstaterar i DN: ”Nu pratar regeringen dessutom om att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Ska tusentals av oss leva tillfälliga liv i Sverige, där vi hela tiden riskerar att kastas ut ur vårt hemland?”
När jag ser ett foto i DN:s reportage, där Johannes står utanför sin adoptivfamiljs villa, med en vovve i koppel, tänker jag på det där med tillhörighet. Om inte han anses svensk nog, vem räknas då?
Även, eller kanske framför allt, den som vill ha striktare krav för att accepteras som svensk borde väl bjuda in de som uppfyller kraven? Eller ska dörren vara stängd förevigt på grund av att man kommit från ett kapsejsat land?
I så fall handlade det aldrig om svenska värderingar.
Läs mer:
Max Hjelm: Ett ciderkrig mellan Sverige och kontinenten når ett obegripligt slut
Max Hjelm: Kristerssons avslöjande kommentar flög under radarn
DN:s ledarredaktion: Putin ser allt mer ut som en förlorare




