Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
”Stockholm drar ifrån – nära ny drömgräns.”
Rubriken har en glättig ton, som om den beskrev Armando Duplantis känsla innan nästa stavhopp. Gränsen som är på väg att nås handlar dock om huvudstadens bostadspriser: snart kostar en kvadratmeter 125 000 kronor. På ett år har priserna ökat med nästan 9 procent.
Drömgräns. För vem? Bostadsrättsinnehavare, som efter att ha ägt sitt boende länge kan sälja med vinst, visst. Banker, som kommer erbjuda högre lån och få in mer i räntekostnader, absolut. Och mäklarna förstås, vars champagnenotor på Stureplan kan bli groteskt långa.
Men för andra grupper?
Den som saknar eget kapital och hyr sitt boende tvingas – på grund av de långa bostadsköerna – flytta mellan osäkra andrahandskontrakt, som ofta är så dyra att sparande blir nära inpå omöjligt. Tidigare i år varnade Region Stockholm i en rapport för att de som arbetar inom vården får allt svårare att bo inom pendlingsavstånd från sitt jobb. På 25 år har antalet kvadratmeter en sjuksköterska har råd med nästan halverats.
I Maxim Grigorievs nya roman ”Adrian”, hans första Stockholmsskildring, beskrivs hur huvudstaden förändras efter att man i mitten av 00-talet släppte utförsäljningen av allmännyttan fri: ”Stadens inre hade en gång för alla rensats på oönskade element och dess hjärta skänkts åt bankpalats, kontor och kedjevaruhus”. Plats för: renhet och lyx. Inte för: fattiga och dagdrivare. ”Rätt sorts människor skulle göra rätt sorts grejer på stan.”
Lärare, sjuksköterskor, poliser – är de rätt sorts människor?
Lärare, sjuksköterskor, poliser – är de rätt sorts människor? Utvecklingen kan inte helt skyllas på en specifik ombildningsreform. Men riktningen påminner olycksbådande om när New Yorks dåvarande borgmästare, Michael Bloomberg, kallade Det Stora Äpplet för en ”lyxprodukt”. Som om det var ett eftersträvansvärt mål att skapa en miljonstad bara för rikemansbarn och lyckade entreprenörer.
Förändringen är inte nödvändigtvis trevlig ens för de som faktiskt lyckas spara ihop till en lya. Många par flyttar in tillsammans med byggarbetare, då lägenheten renoveras direkt efter inflytt. De skaffar Svenskt Tenn-tapeter de ogillar och vitvaror de inte vill ha. De inreder inte ett hem – de rustar ett investeringsobjekt som snabbt ska säljas med vinst. Och så jagar alla ett kvadratmeterpris som ständigt är steget före.
Bostadsmarknaden rör sig mot en gräns. Det liknar väl mest en mardröm. Dock: utvecklingen är resultat av politiska vägval, snarare än naturlagar. Vi kan välja vilken slags stad vi vill ha.
Läs mer:
Max Hjelm: Med de nya attackerna visar Putin vem han är
Max Hjelm: Hon ser sin man som en förälder
DN:s ledarredaktion: Har vi lärt oss något av USA:s krig mot terrorismen?
