Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Poprock
Miley Cyrus
”Bass persuades”
(Atlantic records)
Det har bara gått lite mer än ett år sedan Miley Cyrus släppte senaste albumet ”Something beautiful”. Där fanns fina stunder – bronski beaten i ”Walk of fame” håller fortfarande! – och en känsla av att Dolly Partons guddotter börjat hitta sin riktning.
På ”Bass persuades” ställer man sig mer frågande till den saken. Visst finns här ett gediget hantverk, och låtarna varierar med såväl tempo som inspirationskällor. Plattan är förhållandevis kort, tio spår över 37 minuter. Att då klämma in det så påtagligt ”Brat”-inspirerade titelspåret två gånger – på slutet med en remix som inte är direkt väsensskild från originalet – känns lite snålt. Samarbetet med rockbandet Model/Actriz har visserligen potential, men så nöjd har man inte rätt att vara över den låten.
Kanske är förklaringen att det inte har hunnit komma tillräckligt med nytt material.
Förtjänster finns. Höjdpunkten blir ”Redlights”, triumfatorisk pop som är en slags pendang till Sabrina Carpenters ”Goodbye” från ”Man’s best friend”, med tjusiga spår av såväl Madonna som Björn och Benny. I ”Aftermath” är det inte bara ”mine!”-utropen som får mig att tänka 00-talets Robyn. ”Neon signs” – framförd ihop med Andrew Wyatt från Miike Snow – är en sådan indieaktig kill- och tjejduett vi hört massa gånger förut, men det funkar, bortsett det rätt aparta ”Je t’aime moi non plus”-stönandet mot slutet.
De lugnare partierna, ”Let’s get married”, ”Orbit”, är sämre, smetigare, ointressantare.
Så ja, Miley Cyrus gnuggar på, det finns uppenbart en ambition och musikalisk skicklighet. Men det förvaltas inte riktigt på ”Bass persuades”. Helheten blir lite för tråkig, lite för slätstruken, av en superkändis som inte riktigt vet åt vilket håll hon ska.
En vanlig, småseg tisdag i radiohitfabriken, så att säga.
Bästa spår: ”Redlights”
Läs fler skivrecensioner och fler texter av Gabriel Zetterström.
