Felipe VI av Spanien är fotbollslaget Real Madrids högste beskyddare och ”hederspresident”. Klubben får kalla sig real, ”kunglig”, sedan 1920 då Felipes farfars far Alfonso XIII lät den sätta hans krona på sin vapensköld. Häromveckan, då kungen i en hejdundrande patriotisk video presenterade de 26 spelarna i landets VM-trupp, så gapade miljoner fotbollsfans: Ingen från Real Madrid fanns bland de 26 uttagna – men väl en galicier, fem basker och nio katalaner.

Femton spelare från regioner med stora och livaktiga separatiströrelser! Om tränaren varit katalonier eller bask så hade det muttrats en del om partiskhet.

Med undantag för OS i Barcelona 1992, då Spanien tog guld, så har herrlandslaget inte spelat några landskamper i Katalonien och Baskien på över femtio år. Man talar inte om orsaken, men alla vet vad det handlar om: Oron för att publiken ska vissla ut nationalhymnen, heja på motståndarna eller svinga alternativa nationsflaggor.

Femton spelare från regioner med stora och livaktiga separatiströrelser!

Baskiska och katalanska nationalister vill alltid att Spanien ska förlora, hur många av deras egna som än är med i laget. Ju färre minoritets-inslag i det spanska laget desto bättre, tycker de, för då riskerar inte deras regioner att ryckas med i någon ”falsk” spansk gemenskap. Det är ovanligt – om det någonsin hänt – att folk ger sig ut på Baskiens gator för att fira spanska segrar. Men det händer ibland i Barcelona och katalanska nationalister avfärdar då de firande som sudacas (latinamerikaner), charnegos (spansksinnade katalaner, ofta barn till invandrare) eller högerextremister.

När basker och katalaner utmärker sig i spanska landslaget, som vid VM-segern 2010, så säger separatister ”Det är tack vare oss. Vi borde ställa upp med egna landslag!”

Baskiska Athletic Bilbao och katalanska F.C Barcelona är inte bara idrottsrörelser, de är separatiströrelsernas flaggskepp. Flera gånger i modern tid har stjärnor som tagits ut till spanska landslaget tackat nej, därför att de inte kunnat förmå sig att representera Spanien: katalanen Presas, basken Kortabarria och galiciern Nacho.

Med tanke på all den politik som komplicerar spansk fotboll så är det tur att landets nationalhymn saknar ord. Så slipper man diskutera vem sjungit och vem som låtit bli – som ofta i Frankrike. Och Israel: de palestinska spelarna sjunger ibland med, för husfridens skull, i nationalsången om den judiska själens längtan – och får då skäll från arabiskt håll. Oftare låter de bli – och får skäll från israeliska extremnationalister.

Sådant är intressant. Det ger nerv och innehåll och en kulturell dimension åt fotbollen, som inte av egen kraft skulle ha fått planeten att stanna under en hel VM-månad. Fotboll helt utan politik vore avslaget. Inga kombinationer på plan är mer minnesvärda än, till exempel, de iranska spelarnas vägran, med livet som insats, att sjunga sina förtryckares nationalsång (herrarna i VM 2022; damerna nyligen i Asian Cup).

Inga kombinationer på plan är mer minnesvärda än, till exempel, de iranska spelarnas vägran, med livet som insats, att sjunga sina förtryckares nationalsång.

Så vad ska man säga om klyschan från vår barndom, ”Idrott och politik hör inte ihop”? Det mest hårresande uttrycket för denna åsikt var de olympiska spelen i Berlin 1936, då hela världen (utom Spanien och Sovjetunionen) deltog med liv och lust i en folkfest där nyss en halv miljon tyskar (judar och ättlingar till judar) fråntagits sina medborgarskap och var statslösa! Detta, ansåg en enig samtid, hade inget med löpning eller tresteg att göra!

Men just de som predikat idrottens upphöjdhet ovanför den krassa politiken har gjort politik när det passat dem: 1956, efter att dåtidens store fotbollstjärna, ungraren Ferenc Puskás, vägrat åka tillbaka hem efter att Ungern ockuperats av sovjetiska trupper, så bestraffade fotbollsförbundet Fifa honom med avstängning i nära två år! Puskás miste sina bästa år och gick upp många kilo. Han ansågs slut när Real Madrids direktör Santiago Bernabeu köpte in honom och han fick en ny storhetstid. Puskás fick aldrig mer spela för Ungern, men diktatorn Francisco Franco lät honom representera Spanien.

Är det inte sjukt att idrott lägger beslag på mediers och människors uppmärksamhet till den grad som dessa dagar?

Fotboll och politik, och fotboll och nationalism, hör visst ihop – tack och lov. Om vi i jämlikhetens namn kände likadant för alla lag och länder, hur skulle vi kunna intressera oss för myriaderna av möten? Alla fotbollsbitna vet att de flesta matcher blir besvikelser, ifråga om spelet och resultatet. Bara ett visst mått av osaklig hysteri kan förläna VM-spektaklet illusionen av världshändelse.

Under en vecka i mars 1969, i Stockholm, rördes idrott och politik ihop som aldrig förr eller senare. Drygt ett halvår hade gått sedan ryska stridsvagnar krossat Tjeckoslovakiens demokratiseringsprocess. Två gånger, i gastkramande VM-matcher, förlorade Sovjetunionen, dåtidens överlägsna ishockey-stormakt, mot Tjeckoslovakien. De sovjetiska spelarna, som inte gjort något ont, fick personifiera ondskan för miljoner tv-tittare.

Är sådana känslostormar sunda? Är det inte sjukt att idrott lägger beslag på mediers och människors uppmärksamhet till den grad som dessa dagar? Att folk snart ska jubla och deppa över något så banalt? Jo, litet sjukt är det. Men i regel, då en händelse dominerar nyhetsrapporteringen i veckor, så är det därför att folk dör – av svält, krig eller massakrer. Fotbolls-VM, om allt går väl, kommer inte att kräva några civila offer.

Läs mer:

Nathan Shachar: Så blev gamla Israels historia en del av Sveriges kulturarv

DN:s ledarredaktion: Glöm inte riskerna med sommarlovet

Share.
Exit mobile version