Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Våren 1526 kom Nya testamentet ut på svenska. Det var första delen i en bibelöversättning som skulle pågå i 15 år. Kristendomen var sedan länge statsreligion. Men dess praktik var en toppstyrd affär, där vanligt folk agerade statister. Bönerna, bibelläsningen och nattvarden skedde på latin. Religionen var gåtfull mystik mer än upplevd verklighet. På sina håll ute i bygderna förrättades ännu blodsoffer – den gamla asatron hade inte mist allt grepp om själarna.

Med översättningen blev svenskarna delaktiga i sin religion. De kunde förstå innehåll och budskap utan att förlita sig på präster. Hela livet, i hela landet, söndag efter söndag, i århundraden, hörde fattiga och rika svenskar samma berättelser. De fick något gemensamt tvärs över väldiga sociala och geografiska avstånd. Det som många andra styren skulle anstränga sig för att suggerera fram låg färdigt i Sverige när moderniteten drog in under 1800-talet: en nationell kultur.

Via Bibeln lärde sig alla historia, geografi och litteratur. Men inte Sveriges. Sverige var stort och tomt. Pigornas och drängarnas barn reste inte. Vem reste? Få hade sett svenska platser utanför hembygden. Bilder fanns knappt. Men det fanns ett land vars platser och ortsnamn och historia flätades samman med svenskarnas inre liv, tro och fantasi; ett land de aldrig sett och aldrig skulle se: det heliga landet Israel/Palestina.

Språk och medvetande präglades av Bibelns ordspråk, synsätt och budord. Ännu 400 år efter att den började läsas på svenska förblev Bibeln ett centralt verktyg för inte bara kristna författare, utan för ateister! Både Vilhelm Moberg och Sara Lidman var radikaler. Deras verk flödar av bibliska talesätt och exempel. När Sara Lidman kallade sina romaner ”Din tjänare hör” och ”Nabots sten” förstod läsarna anspelningen.

Både Vilhelm Moberg och Sara Lidman var radikaler. Deras verk flödar av bibliska talesätt och exempel.

Vilhelm Mobergs svit om den stora utvandringen får sin djupverkan genom parallellen till israeliternas uttåg ur Egypten. Det rörde sig inte om en krass flytt till bördigare jord, utan om en vandring genom öknen ut ur Faraos rike (fattigdomens och det religiösa förtryckets Sverige) till Frihetens förlovade land. Den fallna och föraktade skökan Ulrika i Västergöhl blir ren och lycklig och får ett gott liv där; Amerika blir hennes Jerusalem.

Bibeln blev svenskarnas moraliska referenssystem. Den blev vardag. Vi ser samma mentala process i de stora holländska målarnas bibliska motiv, där borgarna i Betlehem åker skridskor. På målningen från Rättvik lyfts Jesus ned från korset. Men inte av några orientaler, utan av dalkarlar. Det är inget skämt. Det andliga hemlandet flöt samman med det fysiska hemlandet, först i medvetandet och sedan också i bild och dikt.

Naturligtvis blev detta en mäktig drivkraft bakom sentida svenskars intensiva inlevelse i Mellanösternkonflikten och engagemanget för och emot dess parter. Under ett samtal om detta för många år sedan sade publicisten Per Svensson: ”Palestinafrågan är inte utrikespolitik i Sverige, den är inrikespolitik”.

Den märkliga svensk-israelitiska symbiosen i bibelöversättningens spår hade också en mörkare sida. Att ta till sig Bibelns förkunnelse gick bra. Att tvivla gick sämre. Snart blev den lutherska statskyrkan lika intolerant som den avskaffade romerska läran. Den som inte klarade husförhören riskerade böter och avstängning från sakramenten. Misstänkta katoliker sattes på fästning och torterades.

På målningen från Rättvik lyfts Jesus ned från korset. Men inte av några orientaler, utan av dalkarlar. Det är inget skämt.

Rättrogenheten tog sig vansinniga uttryck. Så sent som 1876, när dåtidens mest stridbare nordbo, den danske litteraturhistorikern Georg Brandes, kom till den norska huvudstaden för att tala vid universitetet, förbjöds framträdandet. Brandes hade nämligen i en artikel kallat bibelstället (1 Mos 22), där Gud befaller Abraham att offra sin son Isak, för ”en legend”. Men det var ju ingen legend, utan bokstavlig sanning! Den som förnekade det var en brottsling.

Nu är denna märkliga epok i svensk historia över, lika hastigt som den började. När jag först började rapportera från Jerusalem i början av 1970-talet var det tryggt att veta att läsarna kände platsen, dess historia och tusenåriga dramatik. Men mot slutet av 1990-talet kom det allt oftare påstötning från redaktionen därhemma: ”Du kan inte längre ta för givet att läsarna känner till Bergspredikan och David och Nabot. Det där måste förklaras”.

De unga, via ideologi och läroplaner, är nu befriade från allt detta bagage – bakgrunden och nyckeln till så mycken konst, dikt och historia. Om man velat hade det förstås gått att bevara detta arv utan att pracka på skolbarnen kristendom. Men det ville man inte.

Kristlig mildhet låg inte för Gustav Vasa. Som så många frihetshjältar blev han själv rätt snart en blodstänkt tyrann. Men översättningen 1526–1541 kallas ändå Gustav Vasas Bibel, eftersom han, av sina randiga skäl, tillät den. Vi borde i stället kalla den Olaus Petris Bibel, för det var denne store humanist som låg bakom projektet och förde det i hamn, också efter att han dömts till döden av kungen. (Straffet nedsattes i sista stund till böter.)

Läs mer:

Nathan Shachar: Ingen öppnade världen för svenskarna som Evert Taube

Share.
Exit mobile version