Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När verkligheten känns som science fiction kan science fiction belysa verkligheten. I H G Wells roman ”Tidsmaskinen” från 1895 reser en man tusentals år framåt och finner mänskligheten uppdelad i två raser. I underjorden lever de grymma morlockerna som liknar apor. I ljuset på ytan lever de ädla men barnsliga eloanerna.
En ond underklass och en nobel överklass. Den viktorianska tidsresenären tolkar det som resultatet av klasskamp och evolution. H G Wells, som var socialist, drog ut tidens trender och idéer i tangentens riktning. Dåtidens arbetarklass levde ju bokstavligen under jord – i gruvor, källarkök, mörka industrier och arbetarbostäder – medan kapitalismens vinster gav frihet och förfining åt ägarklassen.
Samhällskritiken har knappast blivit mindre aktuell. Men frågor om status och klass blev mer komplicerade än vad Wells kunde ana.
Några paralleller är förstås övertydliga. Barn i fjärran gruvor, med sotiga ansikten, gräver fram metallerna till våra mobiler. Kvinnor vid symaskiner, i Asiens illa ventilerade fabriker, gör våra kläder. I rika länder är arbetsmarknaden ofta etniskt kodad så att de minst tacksamma jobben utförs av de senast invandrade.
Samtidigt kan den sociala hierarkin vara paradoxal. Miljonärerna vi beskådat i sommarens fotbolls-VM har övervägande bakgrund i utsatta europeiska förorter eller Afrikas och Sydamerikas fattigkvarter. Jobb som länge hade högsta status i västvärlden – tandläkare, optiker, apotekare, snart också lärare och läkare – bemannas allt oftare av människor med invandrarbakgrund.
Yrken inriktade på kommunikation, analys, hr och så vidare har fått för mycket makt över själva produktionen.
Urbaniseringen, migrationen, digitaliseringen och explosionen av högre utbildning har skapat nya, subtila statusklyftor. En tolkning finns i den brittiske journalisten David Goodharts bok ”Head, hand, heart”. Hans enkla men tänkvärda tes är att intellektuellt arbete har fått orimlig respekt i dagens samhälle, på bekostnad av handens och hjärtats yrken. Det skapar frustration som till exempel kan avläsas i politisk populism.
Ekonomiprofessorn Mats Alvesson har resonerat i liknande banor: yrken inriktade på kommunikation, analys, hr och så vidare har fått för mycket makt över själva produktionen.
Utbildning och migration är uppenbara variabler bakom det moderna samhällets statusklyftor. En tredje faktor, mindre uppmärksammad, är det episka generationsskiftet av ägande. De senaste decenniernas enorma värdeökning på bostäder och aktier roterar nu från en generation som ofta började i enklare jobb till en som – ifall den känner för det – kan leva som eloaner.
I en sådan värld får det avgörande betydelse, politiskt och existentiellt, hur vi värderar arbete. Att visa respekt för varje hederligt utfört jobb är en miniminivå. Men det behövs också föredömen som bryter mönster.
Att visa respekt för varje hederligt utfört jobb är en miniminivå. Men det behövs också föredömen som bryter mönster
Politiker som Ann-Sofie Hermansson (S) och Gustav Fridolin (MP) gick tillbaka till jobb som sopåkare och folkskollärare. Sådant är coolt. Likaså när en av Bonnierkoncernens arvtagare och direktörer skitar ner sig med att producera innehåll som författare, krönikör och radiopratare.
Lyssna gärna på Jonas Bonniers sommarprogram i P1. När han skrev en roman löd recensionen i (Bonnierägda) Expressen: ”Lika engagerande som att se Kamprad skruva ihop en Billy-bokhylla”.
Varför utsätta sig för sådant när man kan jäsa på direktionsvåningen? Kanske för att allting är relativt, särskilt status.
Läs andra texter av Niklas Ekdal
