Ur svenska hjärtans djup en gång / en samfälld och en enkel sång / som går till kungen fram.
Carl XVI Gustaf fyller 80, och mot alla odds har Kungssången blivit tidens melodi. Medan de flesta institutioner dragits in i kulturkriget har monarkin gått åt andra hållet och breddat sin folkliga bas.
Enligt Medieakademins årliga förtroendebarometer litar nu rekordhöga 53 procent av svenskarna på kungahuset. Dagens jubilar kan alltså fira ett högre förtroende än regeringen, statstelevisionen eller Nato – och ljusår före de politiska partierna.
Vem hade anat det 1973, när tronen bestegs av en faderlös 27-åring med dyslexi, mest känd för sitt sorglösa ungkarlsliv. Ett par år tidigare avlövade riksdagen monarken på den sista gnuttan politisk makt.
Tidsandan talade för ett vikariat i enlighet med den då nystiftade lagen om anställningsskydd: Sist in, först ut.
Tji fick republikanerna, men sista ordet är förstås inte sagt om statsskicket. Som exemplen Norge och Storbritannien visat är den mediala monarkin aldrig mer än en skandal från att ifrågasättas. Ju mindre formell makt en kung eller drottning har – desto viktigare att vinna den ständigt pågående opinionsmätningen genom att vårda varumärket.
Ingen kan säga annat än att Carl XVI Gustaf har lyckats på den punkten. Hans farfars farfars farfar – den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte alias Karl XIV Johan – hade varit stolt, om än inte nöjd.
Framför allt hade han nog varit förbryllad över monarkins roll i ett modernt samhälle.
Ätten Bernadottes drygt två hundra år på den svenska tronen sammanfaller med en period av fred och närmast obegripliga framsteg.
Till skillnad från de flesta europeiska länder har vi sluppit både inbördeskrig och uppror.
Äran för denna fridfulla samhällsutveckling tillskrivs ofta politiker: Louis de Geer som låg bakom representationsreformen 1866, den konservative Arvid Lindman som accepterade rösträtten i början av 1900-talet, socialdemokraterna Hjalmar Branting och Per Albin Hansson som valde den reformistiska i stället för revolutionära vägen. Som födelsedagspresent på 80-årsdagen kan Carl XVI Gustaf läggas till listan.
När han tillträdde för 53 år sedan var det långt ifrån givet att kungahuset skulle sitta i orubbat bo. Efter Torekovskompromissen 1971 konstaterade statsminister Olof Palme att endast ”en plym, en dekoration” återstod av monarkin. I förlängningen väntade samma konstitution som i USA, Frankrike, Tyskland och Finland, alltså republik med vald president.
Svenska folket var av en annan åsikt. Sedan toppnivån för drygt tio år sedan har medlemstalet i Republikanska föreningen nästan halverats.
Ingen politiker med självbevarelsedrift driver frågan om att skrota monarkin.
Man kan lätt föreställa sig scenarier där atmosfären varit annorlunda, om inte kungen levt upp till sitt valspråk ”För Sverige – i tiden”, och till företrädarens ”Plikten framför allt”. När alla blir individualister och influerare blir den plikttrogne kung.
Hovet har stått över polariseringen kring andra samhällsbärande institutioner, som Svenska kyrkan och public service. Hur är det möjligt?
En hygienfaktor är förstås avsaknaden av affärer. Monarkens misstag framstår – i jämförelse med de europeiska kollegorna – som tämligen harmlösa. Han råkade kalla Arbogaborna för ”örebroare”. Han berömde Bruneis diktator för ”kolossal närhet till folket”. Det ryktades om ”kaffeflickor” när han festade med kompisarna.
Den norske och brittiske kungen skulle offra kronjuvelerna för sådana skandaler. Men Carl Gustafs popularitet hänger inte bara på vad han undvikit, utan lika mycket på vad han gjort.
En samlande röst i kriser som flyktingvågen 2015, tsunamin 2005 och när den rasistiske lasermannen härjade 1992. Livslångt engagemang för miljön och scoutrörelsen. Dörröppnare åt svensk export under ett halvsekel av återindustrialisering och ekonomisk comeback för Sverige.
Monarkin har synkat med näringslivet i fler avseenden. Allt hänger på rekrytering av talang. Kungafamiljen har visat vägen för både professionalisering och integration med 50 procent utlandsvärvningar: en OS-värdinna från Tyskland (guldbröllop i juni), en finansman från New York, en gymägare från Ockelbo och en dokusåpastjärna från Älvdalen.
Kärlek, kompetens och en aldrig sinande ström av material för skvallerpressen, inte minst tack vare nio barnbarn. Men om kungahuset förr var en angelägenhet för Svensk Damtidning har den numera en given plats på kultursidor, i seriös facklitteratur och Sveriges Television.
Motvilliga monarker vinner i längden. Med åren har ödmjukheten utkristalliserats som Carl Gustafs mest framträdande egenskap. Vid de fåtaliga tillfällen han låter sig intervjuas handlar det mer om ämbetets börda och övervunna personliga svårigheter än om hovlivets guldkanter.
Ifall Jantelagen är Sveriges femte grundlag så är kungen kanske den siste att följa dess bud: Tro inte att du är något.
Inga pr-konsulter eller sommarpratsproducenter hade kunnat skapa en så äkta, mänsklig dramaturgi. Liksom monarkin blivit supermodern genom att vara ur takt med tiden har kungen växlat in sina självtvivel i sympati.
Trubbel med bokstäver, barndomstraumat att växa upp utan pappa, tyngden av krångliga plikter och oro för vart världen är på väg – vem känner inte igen sig?
Som alla ansvarskännande chefer har kungen även bäddat för successionen. Den oundvikliga frågan är när han tänker lämna över till en ännu populärare kronprinsessa. Rimligen en behaglig plats att vara på när man fyller 80, både som patriark och monark.
Enligt historikern Dick Harrison har inget svenskt statsöverhuvud haft så mycket inflytande som Carl XVI Gustaf. Makten är indirekt och lågmäld, men just därför så effektiv.
Under krisen i Svenska akademien 2018 spelade kungen en stabiliserande roll som dess höge beskyddare. När hovet 2023 uttryckte ”förvåning” över att Rysslands ambassadör välkomnades till Nobelceremonin, drogs inbjudan tillbaka.
Denna valborg lär Kungssången sjungas i både slott och sociala medier.
Hymnen framfördes första gången på Lunds universitet 1844, tillägnad Oskar I vid hans trontillträde. Punschpatriotismen är så daterad att den blivit rykande aktuell, inte minst denna strof: Stå oss all världens härar mot / vi blinka ej för deras hot / vi lägga dem inför din fot / en kunglig fotpall.
Kriget är tillbaka i Europa, och cirkeln sluts från det 1800-tal då Oskar I:s far rekryterades från Frankrike. Förhoppningen var att han som Napoleons general skulle hjälpa Sverige att ta revansch på Ryssland, efter förlusten av Finland 1809. I stället fick vi – tillfälligt – Norge som tröstpris. Och en unik epok av fred.
Carl XVI Gustafs Sverige har också gått varvet runt sedan oljekrisens 1973. Han blev kung dagen före ett ödesmättat riksdagsval, och 2026 är vi där igen. Ju mer allt förändras, desto mer förblir det sig likt.
Grattis, statschefen!
