Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Brittsommaren är varm. Kön till tobaksaffärens pakethämtning ringlar. Och jag räknar hårvarven i den bruna hårvirveln i nacken på kvinnan framför mig. Då lyser en betalningspåminnelse upp på telefonen. En sekund. Sedan är den borta. Stressnålarna börjar sticka i bröstet. Vad var det för något? Och var? I Kivra? Billo? Någon av mina fjorton parkeringsappar?
Jag skrollar. Svettdropparna kryper i pannan.
Mina tummar vevar över skärmen, genom bankappen, Min myndighetspost, mejlen och skräpposten.
Ingenting.
Annat var det när jag började betala räkningar, 1993. Då damp månadens fakturor ner på hallmattan i studentlägenheten i Umeå. Jag böjde mig ner och fiskade upp ett utrotningshotat ord – fönsterkuverten. Dem muckade man inte med. Jag tog omedelbart ut fakturorna, frasade loss inbetalningsavierna längs perforeringen och lade dem i en prydlig hög i höger skrivbordslåda.
Den 25:e åkte betalorderblocket fram. Första gången jag höll i kulspetspennan satt mamma bredvid i min lilla skinnsoffa. En rit in i vuxenvärlden. Jag fyllde i gironummer och belopp, räknade ihop och skrev under. Fem rader, som åkte in i ett förfrankerat kuvert innan det försvann med ett plåtklonk i den gula postlådan 50 meter bort.
Klart.
Tillbaka i paketkön i brittsommarvärmen: Mina tummar försöker forcera betalapparnas gömställen. I Klarna, Walley, Qvickly, Riverty, Avarda, Zaver och Qliro.
Qliro?
Det känns som om jag fastnat i en pseudovärld som pratar ett språk jag inte förstår.
Inget napp.
En ny attack. Denna gång mot elbolagets och nätbolagets ”mina sidor”.
Hallmattan i Umeå hade en egenskap som ingen fintech lyckats återskapa: allt låg på samma ställe.
Då märker jag: I den moderna hallmattans kaos finns ändå ett system. Aviseringen dyker upp på ett ställe, som mejl, sms eller pushnotis. Fakturan ligger gömd någon annanstans. Och betalningen ska ske i ett tredje, diffust internetrum.
Hallmattan i Umeå hade en egenskap som ingen fintech lyckats återskapa: allt låg på samma ställe. Räkningarna hittade mig. Nu måste jag hitta dem – men avgifterna hittar alltid mig.
”Nästa!”
Kvinnan med den bruna hårvirveln lämnar disken framför mig. Jag kliver fram. Expediten lyfter på ögonbrynen.
– Koden?
Jag tittar i telefonen.
Då dyker påminnelsen upp. Igen. En sekund. Jag hinner nästan se vad det var.
Bakom mig växer kön.
Läs mer:
n’Jonas förra kåseri: Vid lösgodiset är det minsann inte krympflation
Jessica: Vem vågar ringa tillbaka till ett okänt nummer?
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
