Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I den franska dokumentären ”Vi är Orchestre de Paris” av Philippe Béziat besjungs kollektivets kraft. Men på affischen till filmen om den franska orkestern är det ansiktet på deras unge finske chefsdirigent Klaus Mäkelä som står i centrum.
Det är inte ofta en dokumentär om klassisk musik når vita duken. Att det då är störst fokus på Mäkelä – även om dirigenterna Herbert Blomstedt, Daniel Harding och Elim Chan också dyker upp – är dock inte förvånande. Mäkeläs svettiga pannlugg, uppknäppta skjorta, handrörelser och hans kraftfulla ledarstil figurerar i många tagningar. Han är en världsdirigent med flera kommande chefsuppdrag hos ledande orkestrar i Europa och USA, och blev förste gästdirigent hos Radiosymfonikerna i Stockholm endast 21 år gammal. Nu, fyllda 30, hyllas han för sin kompetens och har blivit en av de största sexsymbolerna i branschen.
Hashtaggen #MackinOnMäkelä (ungefär ”hångla upp Mäkelä”) används på den egna orkestern Chicago Symphonys sociala medier, gärna till bilder där han dirigerar med bröstet bart.
Och Mäkelä har det som krävs, förutom begåvning, för att vara en klassisk musik-stjärna: en vit, vältränad, ung och normfungerande heterokropp.
Det kan tyckas märkligt att en så konservativ bransch som den klassiska musikbranschen – som säger sig vilja fokusera enbart på ”musiken” och ”kvaliteten” och fortfarande använder dessa begrepp som obestridliga sanningar sextio år efter att postmodernismen slog igenom – är så extremt utseendefixerad.
Men så är den också rotad i gamla hierarkier som hyllar underbarnet, geniet och dirigentmannen (för han är oftast en man) som pekar med hela handen.
Intressant nog blottar objektifieringen av Mäkelä också en djupt gående dubbelmoral i branschen där lite sexighet är okej – så länge du inte är kvinna.
Mäkeläs ex-flickvän, den kinesiska stjärnpianisten Yuja Wang, brukar hånas för att hon kör kortkort och högklackat vid flygeln. Numera häcklar Norman Lebrecht, skribenten som driver den stora klassiska skvaller- och opinionssajten Slipped Disc, också hennes ålder (hon är 39 år) och han har sagt att hon borde täcka sig.
För Mäkelä spelar lite hashtags ingen roll för trovärdigheten. Han är en i raden av framgångsrika finska dirigenter som debuterat rekordtidigt och alla har gått på Sibeliusakademin i Helsingfors. Esa-Pekka Salonen var 25 när han slog igenom. Santtu-Matias Rouvali var 24. Den kommande talangen Kristian Sallinen blott 22.
Sverige har länge avundsjukt sneglat mot grannen i öst men inte lyckats plocka fram samma talanger – eller handlar det om att vi helt enkelt inte tar hand om de förmågor vi har? Den nya, delvis privatsponsrade dirigentsatsningen Dirigentlabbet som initierats av Musikaliska Akademien har som uttalat syfte att stärka musikexporten med nya dirigentstjärnor.
Att satsningen kommer nu, när personer som Pekka Kuusisto – själv framgångsrik violinist och dirigent – talar om att dirigentkulten är toxisk, medan musiker som violinisten Malin Broman experimenterar med dirigentlösa orkestrar, känns aningen tondövt. Men myten om den store ledaren vägrar dö. I ”Vi är Orchestre de Paris” varnar en musiker för hotande anarki om det är tomt på pulten.
Längtan efter en maestro är fortfarande stark. Alla vill ju kunna visa upp en ung, het dirre.
Läs mer:
Konsertrecension: Ung debutant med spänst och klarhet
Konsertrecension. Briljant musikalisk skildring av katastrofen
Sibelius symfonier i skinande gestaltning
Läs fler texter om musik och fler texter av Hanna Höglund.
