Mitt i sin tysta period skriver Lars Ahlin 1970 essän ”In på benet” för BLM. Det rör sig om ett avgörande ungdomsminne. Han ska sjutton år gammal ge sig ut i världen och försöka leva på att sälja ”arbetslöshetsdikter” på gator och torg – med förhoppningen om att tjäna ihop till ett år på folkhögskola. Tidigt om morgonen vandrar tonåringen genom Sundsvalls ”stenstad”, kvarter som byggts upp efter branden 1888. Han drabbas plötsligt av den folktomma stadens materialitet.
”Jag såg stadens hårda stadighet och tingens fasta oberoende. Ingen lyrik klingade ur tingen, ingen sammanbindande avsikt eller auktoritet (…) Det var nu, när jag fullt ut såg denna ’stad’ som inte längre var stad utan en anhopning av oss oberoende verkligheter, som jag på ett förblivande sätt insåg att det är vi människor som är meningsgivare och att det är vi, inte materialet, som i djupet blir formade av betydelserna.”
Det är ett ögonblick av meningsförlust som kunnat öppna sig mot depressionens mörker. Men för Ahlin är det tvärtom ett krav som tar form: världens ”frånvändhet” fordrar mening och det är människorna som står för den. Det är ett ögonblick som vetter mot mysticismen.
Gunnel Ahlins biografi ”Lars Ahlin växer upp” (2001) stannar länge i de åren. Han lever ofta utblottad och stryker nästan med i en djup feber när han tältar ensam i kylan. Det är under samma tid som Ahlin, efter en tid i ungkommunistiska sammanhang, söker sig till kyrkan och teologin. Bägge utgångspunkterna kommer att spela en stor roll för hans långa svit av romaner.
Ahlin brukar presenteras som den radikala jämlikhetens förkunnare. Ingen annan svensk skönlitterär författare har nog tagit begreppet på lika stort allvar som han. Men en del kritiker, som Olof Lagercrantz och även den Ulf Linde som skrev den stora essän ”Det ahlinska alternativet” (1960), verkar stötas bort av att jämlikheten har ett metafysiskt drag. Ändå är detta drag så uppenbart i Ahlins allra starkaste romaner, som ”Om” (1946) eller ”Natt i marknadstältet” (1957).
En tidig essä, ”Den ringastes like” (1949) skildrar också en meningsförlust som formade honom som människa och författare:
”Redan mycket tidigt upplevde jag något vars förargelse jag aldrig kunnat övervinna. Upplevelsen kränkte mig djupt. (…) Den grundupplevelse som gång på gång förnyat sitt grepp om mig är upplevelsen av våra olika villkor. (…) Ett obotligt missförhållande bestämmer våra liv, ett missförhållande, vars korrumperande kraft ingen av oss kan dra sig undan. Missförhållandet ingår i våra villkor som människor. Det är ständigt närvarande.”
Det som ger Ahlins författarskap dess egenart är siktdjupet in i romangestalterna. Redan från början finns där en förmåga att se rakt in i vad de själva tror är fördolt och oåtkomligt
Insikten om vilka brant olika förutsättningar människor ges för sina liv är enligt Ahlin vad som tidigt leder honom till socialismen. Han polemiserar i essän också mot Nietzsches avfärdande av kristendomen som ”slavreligion” och ställer citatets innebörd på huvudet: ”mig stötte det iallafall inte bort; i stället väckte det en hemlig och orimlig förhoppning”. Denna förhoppning ljuder sedan som en djup oboeton genom hans romaner.
Det som ger Ahlins författarskap dess egenart är siktdjupet in i romangestalterna. Redan från början finns där en förmåga att se rakt in i vad de själva tror är fördolt och oåtkomligt. Och den som ser in i någons mest genanta bevekelsegrunder förändras i sin tur.
Ett sådant ögonblick öppnar sig i romanen ”Om”, där huvudpersonen är ”Bengt som är du som är jag som är vem som helst”. Bengt och hans svekfulle far driver runt i Sundsvall en natt, utslängda av pappans senaste sambo, eller med Bengts ord, senaste ”morsa”. ”Morsa” är inte bara en person, utan även den ursäkt du använder för att hålla samman din värld – en ideologi, en religion, ”idealism”, eller kanske en ännu enklare livslögn.
Nere i hamnen stöter de på den psykiskt sjuka kvinnan ”Stockholmsbåten”, som ständigt låtsas att hon nyss kommit från huvudstaden med dess senaste mode. Bengt är rädd att hon ska bli farsans nya ”morsa”. Men när han lurar henne att skämma ut sig drabbas han av tunnelseende rakt in i hennes värld – och ser sedan sig själv som ett vanskapt monstrum. ”Vad ska man göra om man verkligen är en skit, stod Bengt och upplevde.”
Ja, vad ska man göra om man verkligen är en skit? Det tunnelseendet är Ahlin-romanernas styrka. Och ingenstans är det lika effektivt som i ”Natt i marknadstältet”, krönet på hans produktiva femtiotal.
Det är lätt att förstå att Sundsvall älskar sin Lars Ahlin – staden, som den såg ut i hans barndom, borde som Joyces Dublin gå att återskapa ur hans romaner. Det sammanhållande perspektivet är här den brådmogne Zackarias, som vill bli författare. Som den verklige Ahlin-kännaren Gunnar D Hansson skriver är ”Natt i marknadstältet” en roman om människors språk, hur de bygger upp eller begränsar sig med ord. Och det är Zackarias ”som är den episke upptäckaren, det är han som skådar in i livets alla skrymslen och försöker återge vad han sett.”
Berättelsens motor är den intensiva skildringen av Leopolds och Paulinas äktenskap. Och det är också här ett annat av de ahlinska begreppen gör sig påmint: komparationen. Jämförelsens förbannelse
Det är genom honom vi möter dem: Gris-Lasse, ”mannen som var Noaks ark”, Garnfärgare Fredriksson (ett av de tydligaste lånen från Dostojevskij), Närkingen, Glada-Frasse och Hedvig som tappade sin son i golvet så att han blev ”ofärdig”. Alla vecklas de ut till episka öden. Och det är Zackarias som ensam vandrar genom staden i det romanslut som är ett av den svenska romanens främsta, och fäller orden: ”det är natt i världens marknadstält.”
Berättelsens motor är den intensiva skildringen av Leopolds och Paulinas äktenskap. Och det är också här ett annat av de ahlinska begreppen gör sig påmint: komparationen. Jämförelsens förbannelse.
Leopold återvänder i romanens början från en av sina irrfärder. Han är kränkt av att andra klättrat över honom, att han aldrig, som det heter i dagens jargong, fått ”förverkliga sig själv”. Det är denna kränkthet, att själv inte få vara den som klättrat över andra, som får honom att svika familjen och ge sig av, något fadersgestalter hela tiden gör hos Ahlin. Paulina står orubblig kvar. Hennes kärlek är inte romantisk, den är blytung och förkrossande. Hennes liv kretsar kring att deras kärlek var ett verkligt möte som förändrade dem båda och rörde vid vem människan egentligen är. En sådan kärlek är både gripande och, som ofta hos Ahlin, fasansfull i sina anspråk.
Kavalkaden av människoöden, där det ena efter det andra av världen och ”komparationen” deformerade liv vecklas ut till världskartor och epos, är ett uttryck för Ahlins obändiga jämlikhetsetos. Det är komparationen, de förbannade hierarkierna, som förgiftar oss. Leopold ges flera tillfällen att kliva ur denna ständigt löpande paternosterhiss, men han gör det aldrig. Det blir hans död.
Hur får Ahlin ihop sin benhårda jämlikhet med avvisandet av ”komparationen”? För att få syn på samhällets orättvisor måste man väl jämföra människors olika villkor?
Svaret fälls ut i romanerna. Jämlikheten är inte ett önskat tillstånd, dit vi ska – annat än ekonomiskt. Jämlikheten är redan absolut. Den är ett grundvärde. I var och en av oss ryms hela världen, som hos Bengt som är vem som helst som är du som är jag. Komparationen, ordnandet i hierarkier, det Leopold ser som ”meningen”, är klassamhällets grund. Och ur den unge Lars Ahlins kristna perspektiv är detta ordnade i övre och nedre människor blasfemiskt. Det förnekar, med hans egna ord, Kristus.
Det är här en del läsare och kritiker får problem. Måste vi dra in Gud? Vi som hade så trevligt? Men när Ahlin talar om författaren som ”förbedjare” menar han det
Det är här en del läsare och kritiker får problem. Måste vi dra in Gud? Vi som hade så trevligt? Men när Ahlin talar om författaren som ”förbedjare” menar han det. Författaren är den som ”lägger fram människans sak”. Vi är skapade jämlika – allt annat är överbyggnad. Och han öppnar dörr efter dörr in i de olika liven: detta ryms i oss alla. Som hos bondkomikern Glada-Frasse som en gång mitt i natten ute på timmerflotten verkligen skådade det stora mörkret, den gränslösa tomheten över älven, som gröpte ur honom tills inget återstod invärtes. Inför den avgrunden, som tomt stirrade tillbaka, bestämde han sig för att retirera till de enkla skratten och pajaskonsterna, som att leda sin påklädda gris i koppel genom stadens gator, sminka sig till clown och locka fram gapskratt. Där fanns de levande människornas ansikten.
Vem har sagt att det trasiga och ofullgångna livet inte rymmer en hel värld, överväldigande i sin rikedom och skönhet? Och samtidigt: ”Ett obotligt missförhållande bestämmer våra liv, ett missförhållande, vars korrumperande kraft ingen av oss kan dra sig undan.”
Just Ahlins obändiga tro på jämlikheten som människans grundackord är nog vad som i dag för många framstår som något verkligt anstötligt, rentav obscent. Den är, om man så vill, grundad i en transcendens. Men den som inte vill följa honom hela vägen in i en kristen världsbild kan stanna i en annan tanke: det är bara i romanen som ett sådant djupseende in i de andras liv blir möjligt. Vi kan inte veta detta om varandra annat än i fiktionens ”som om”. Att så olika, väsensskilda erfarenheter, alla de människor som utgör en stad, som är Sundsvall som är Dublin som är hela världen, skulle mötas och läcka över i varandra på det vis som sker i ”Natt i marknadstältet” händer nästan bara i romaner. Därför är vi förlorade utan dem.
Författaren och DN-medarbetaren Ola Larsmo har tilldelats Lars Ahlins-stipendium 2026. Texten är hans tacktal. Det hölls på Kulturmagasinet i Sundsvall lördagen den 25 april.
