Olafur Eliasson: ”Vi förstår inte naturen längre”

– Jag var faktiskt i Stockholm första gången 1985, som domare för nordiska mästerskapen i breakdance.

Den dansk-isländske konstnären Olafur Eliasson tackar sällan ja till intervjuer. Nu när han för en gång skull har gjort det har jag förberett ett enormt frågebatteri i den händelse att han skulle vara svår och kortfattad. Det visar sig vara fel; breakdance är bara en av många omvägar vi ramlar in på innan jag ens hunnit ställa min första fråga.

Som en av samtidens mest uppmärksammade konstnärer har Eliasson under drygt tre decennier ställt ut på de flesta stora institutioner runt om i världen. Från sina studior, varav den största ligger i Berlin, arbetar han med skulptur, måleri, fotografi, film, installationer och arkitekturprojekt. Många verk interagerar med omgivningen, flera är enorma, vissa fungerar som omslutande upplevelser.

Den här intervjun ska dock främst handla om mindre verk: Eliasson ska ställa ut på konstmässan Market art fair i Stockholm med sitt isländska galleri i8, verk som premiärvisas på mässan. Men först råkar vi ta vägen om ett trauma.

Eliasson sitter i sin studio i Berlin, det är hans största. Han har ett par till, en liten ligger på Island i hamnen och luktar fisk eftersom den tidigare var en fiskfabrik. Jag flikar in att min morfar var fiskare, och Eliasson börjar berätta om sin egen familj, om föräldrarna som skilde sig när han var liten och hur han fick för sig att det var hans fel, om att han bodde i Danmark med sin mamma medan pappan bodde på Island.

Visst var din pappa också konstnär?

– Ja, kock och konstnär. Min syster blev kock och jag blev konstnär.

Pappan brukade skicka färgpennor och papper till Eliasson i Danmark, som i sin tur skickade tillbaka teckningar tecknade på det vis som pappan tyckte bäst om.

– Jag ville prestera inför min pappa, vilket skapade en känsla av att kärlek kan vara villkorad. Jag har lagt ett antal tusenlappar på terapi genom åren för att reda ut det där känslomässiga traumat. Men det gjorde mig i alla fall exceptionellt bra på att teckna.

Vi styr tillbaka kursen mot Stockholm. Det är tio år sedan han senast ställde ut på Market art fair och lika länge sedan hans utställning ”Verklighetsmaskiner” upptog större delen av Moderna museet.

– Jag älskar att ställa ut i Sverige. Några av mina bästa vänner är därifrån och mina verk finns i flera svenska samlingar.

Verken som visas på mässan liknar sådant han gjort förut, säger han, men han har arbetat med ett nytt material, en sorts alkoholbaserat bläck vars färger är exceptionellt intensiva och nyansrika. Liksom i Eliassons hela praktik handlar mycket om färg, ljus, perception och flyktighet. Flera av verken återger regnbågens färger och vissa har inspirerats av linsreflexer – det slags ljusringar som syns i kameran när den riktas mot solen.

För en verksserie har han varje dag under en månads tid hällt lite färg på en hög med pappersark. Med tiden har färgen trängt ner i pappershögen, och verken skildrar färgens ”resa” genom arken. På varje ark har han sedan lagt handblåsta glasrutor med cirkulära öppningar som ramar in de centrala färgområdena.

– Det blir som en drömlik version av Hilma af Klint; små betraktelser över hur färg försöker hitta sin plats i kosmos.

En större skulptur, uppbyggd av stapelbara moduler, är gjord av zink som har extraherats ur själva luften.

– Jag har alltid intresserat mig för mellanrum, tomhet och det osynliga. Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder ”ingenting är aldrig ingenting”, och i den här skulpturen har jag gjort något osynligt synligt, kan man säga.

Skulpturen bär spår av Eliassons långvariga fascination för matematik och geometri, och jag frågar om det stämmer, det som jag läst någonstans, att hans intresse för geometri grundar sig i den där dansen han nämnde tidigare. Han säger att i princip allt han gör främst grundar sig i hans stora intresse för psykologi och mänsklig erfarenhet, för rumsuppfattning, förnimmelse, perception och hur vi väljer att se och ta in världen.

– Jag har tittat mycket på hur olika naturfenomen har sin grund i geometriska former – sfärer, koner, hexagoner, kvasikristaller. Naturen organiserar sina utrymmen på fantastiska sätt som vi människor kan lära mycket av. Mitt intresse för geometri är egentligen kopplat till en kritik av moderniteten och den moderna förståelsen av skapande.

Intresset visar sig också vara kopplat till dansen; tonårens aktiva dansande lärde honom mycket om kroppslighet, rörelse – och geometri. Han dansade på torg och gator. Att röra sig genom stadslandskapen utvecklade hans intresse för spatiala upplevelser och rumslighet som konstnärlig metod.

Naturen är också ständigt närvarande; i verken på Market art fair genom sol, luft och en stor vrakvedsstock som står lutad mot en vägg, målad i regnbågens färger. Tiden han tillbringade med sin pappa på Island gjorde vatten, dimma, ljus och väder till självklara beståndsdelar i skapandet. Naturen ger en naturlig kontakt med betraktaren, menar Eliasson, och betraktaren är ytterligare något som återkommer som helt centralt för hans konst.

– Jag tror att en författare arbetar på liknande sätt, med läsaren hela tiden närvarande i sinnet. Sedan handlar det naturligtvis inte om en enskild betraktare, olika betraktare bär med sig olika erfarenheter som påverkar var och ens personliga upplevelse.

Under flera decennier har en stor del av Eliassons konstnärliga praktik grundats i miljö- och klimatfrågor. Jag frågar om det är annorlunda att arbeta med klimat- och miljöfrågor i dag, när ämnet har blivit så politiserat. Han pausar och svarar sedan att man ständigt måste förändra sig själv för att kunna luta sig in mot framtiden på bästa sätt.

– Det har jag lärt mig av Mary Robinson, Irlands tidigare president och en fantastisk miljökämpe. Men i dag verkar varken politiker eller allmänhet vilja luta sig in i framtiden. Vi lever snarare i en tid av förnekelse, med en växande känsla av hjälplöshet och hopplöshet.

Han berättar att den svenska miljöforskaren Johan Rockström, vän och mentor till Eliasson, inte bor så långt ifrån hans studio i Berlin.

– Johan berättade nyligen att han lägger mer pengar på att hantera alla som försöker bevisa att det han säger är fel, än han lägger på sin egen forskning. Det finns inom fossilindustrin alltså en lobby som jobbar så hårt för att motverka budskap om klimatkrisen att forskare knappt har råd att forska längre. Det är så sorgligt.

För andra gången i intervjun tar vårt samtal vägen om ett trauma – men inte det personliga, föräldrarelaterade den här gången, utan ett kollektivt. Eliasson nämner klimatpsykologen Steffi Bednarek, som menar att människans alltmer distanserade förhållande till naturen har traumatiserat oss.

– I tusentals år var vi jägare, fiskare och jordbrukare och lärde oss att leva med och läsa naturen. Moderniteten drog oss bort från detta: vi behöver inte känna något inför naturen längre och vi förstår den inte. Enligt Bednarek lever vi i en tid och kultur präglad av splittring och färre gemensamma sammanhang, och många av oss känner av en sorts obearbetad ekologisk och kollektiv sorg – ett trauma som vi hanterar genom skam och ignorans.

Eliasson nämner ytterligare en vän och mentor och lovar att det är den sista han kommer att citera.

– Kumi Naidoo, tidigare Amnesty- och Greenpeace-chef, brukar säga att pessimism är en lyx som vi inte har råd med. Jag vill inte vara pessimistisk, men som det ser ut nu är det svårt att vara något annat.

Intervjutiden är ute och jag har knappt ställt någon av mina hundra frågor. Men jag hinner med en sista, om huruvida han tycker att konst och konstnärer inte bara har en roll utan även ett faktiskt ansvar att lyfta brännande samhällsfrågor. Han svarar att kultur är det civila samhällets möjlighet att kolla av hur vi egentligen mår.

– Kultur är det mest hälsogenererande verktyget vi har eftersom skapande inte kommer ur pengar. Kultur är helt fundamentalt för samhället. Det är där vi kan lufta våra olikheter och fortfarande vara vänner.