Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det var en solljus morgon. Jag var sju år 1980 och det nyslagna höet doftade sött när den gula postbussen stannade med en nick. Jag och mamma klev på vid grusvägskälet i Myckelgensjö, som vi gjorde varje sommar.
Det fanns inga hållplatser. Man räckte ut handen. Det var ju alltid samma chaufför. Hans ansikte lyste under skärmmössan när han berättade om människorna i husen vi passerade. Berättelserna verkade aldrig ta slut. Jag och mamma lyssnade. Det var ett äventyr.
De gula postbussarna med blå rand och kungligt horn var en del av ett samhällskontrakt: De spred statlig närvaro till de minsta av byar i hela Norrland. Varje dag. Människor, paket och – så klart – postväskor trängdes ombord. Släpvagnarna kunde frakta getter och frysboxar.
Postbussarna, som egentligen hette Postens diligenstrafik, gick med ständiga förluster från starten 1923 till slutet 1991. Men Postens ledning tog dem utan knot. Vem skulle annars köra till Kvikkjokk, Solberg och Bakvattnet?
Postbussens statliga närvaro bar på en personlig omsorg långt bortom reglementet. Men den var framför allt en del av ett samhällskontrakt:
Man fanns. Även i Bakvattnet.
Jag tänkte på det när jag såg en nyhetsbild förra veckan. En sjuårig pojke i Gällivare höll upp ett plakat med orden ”Vi finns oxo!” Nattågen till övre Norrland dras ner. Ingen vill köra dem. Det är olönsamt. Trafikverket har äskat regeringen om mer pengar och fått nej.
I samma veva stänger Postnord sina sista kontor i Sorsele, Dorotea och Åsele för att, som det heter, ”skapa en effektiv organisation”. De lokala brevbärarna som kände alla, och nog svängt förbi en ensam pensionär om lampan i köksfönstret inte lyst som vanligt, försvinner in i en centraliserad organisation långt bort.
Vad leder det till – på ett mänskligt plan?
DN skrev härom veckan om postnedläggningarna och sökte någon ansvarig för en intervju. Civilministern hänvisade till finansministern, som hänvisade tillbaka till civilministern eller Postnord, som avböjde.
Vad händer med samhällskontraktet, med tilliten till institutioner, när den statliga närvaron tycks bli allt mer villkorad: Bär det sig inte, blir det inget.
Kvar står en sjuåring med sitt plakat.
Och snart bara Systembolaget.
Läs fler kåserier av n’Jonas, som Från Shell till PLOQ – när namnen förlorade vettet och Om att känna sig ensam i världen.




