Drama
”In the hand of Dante”
Regi: Julian Schnabel
Manus: Louise Kugelberg, Julian Schnabel, Nick Tosches. Längd 2 tim, 30 min. Språk: Engelska, italienska. Visas på: Netflix.
När någon bjuder med en på en resa som börjar svindlande, oförutsägbart, roligt och vackert så följer man med. Låter sig imponeras. Den här Julian Schnabel verkar veta vad han håller på med, tänker man ett bra tag in i ”In the hand of Dante”. Dessutom spelar Oscar Isaac inte mindre än två huvudroller och är fängslande från första stund.
Filmatiseringen av kultförfattaren och skribenten Nick Tosches roman utspelar sig på två tidsplan. Dels i 1300-talets Italien, där Dante Alighieri fördrivs från Florens och kämpar med sitt stora diktverk. Dels i USA runt millennieskiftet, där en autofiktiv, kedjerökande Tosches lockas in i undre världen (vad gör man inte för att fly en deadline?) med uppdrag att hämta originalmanuskriptet till ”Den gudomliga komedin”, som en gammal präst med förbindelser till den sicilianska maffian har hittat i en krypta.
Schnabel, målare i grunden, verkar lika hemmastadd i båda världarna och rör sig världsvant och drastiskt mellan poesi och rock’n’roll, färg och svartvitt, maffiaintriger och komedi. Det verkar lite vilt och rörigt alltihop, som det kan vara i bildade, kedjerökande, frispråkiga 1900-talsmänniskors sällskap, men man förutsätter ju att det finns en slutdestination.
I helvetets första krets, mer känd som Limbo, fick Dante mingla med förebilder och inspirationskällor från antiken och andra religioner. Dem kunde han inte placera i himlen, eftersom de haft oturen att inte vara kristna. Ändå ger han dem en dräglig tillvaro i bildade själars sällskap. De plågas visserligen av en andlig törst som aldrig kan släckas, men vem gör inte det?
Schnabel har skapat ett liknande universum åt sig själv när han rör sig genom århundraden och över kontinenter tillsammans med gräddan av sina samtida konstnärskolleger (John Malkovich, Martin Scorsese med flera). Men det är skillnad mellan helvetets första krets och stilfullt iscensatt, bildat svammel, framdrömt av ett gäng kultiga människor i någon lyxig hotellfoajé i New York.
Manuset, till en början rivigt och rockigt i Tosches anda, blir alltmer sentimentalt och högtravande. Den ”vågade” mixen av karaktärsskådespelare och superhjälteidoler funkar inte heller. Gal ”Wonder woman” Gadot kan inte uttala en replik normalt och som för att kompensera börjar Isaac också slarva, prata dålig italienska och ibland till och med falla in i något som liknar brittiska och blankvers – var kom Shakespeare in i bilden?
Efter en underhållande timme börjar man inse att Schnabel är vilse och att man kanske aldrig kommer att komma ut ur hans tjusiga inferno. Då återstår en och en halv timme.
Läs fler filmrecensioner här.
