Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Jag läser Lisa Magnussons ledartext om TV4:s ”Förrädarna” (DN 16/5) med stort intresse. Som tittare sedan programmets start förstår jag fascinationen inför det som utspelar sig på skärmen: intensiteten, misstänksamheten, konflikterna, känslorna. Det är just därför programmet engagerar rekordstor publik.
När min dotter frågar om vi kan ha torsdagsmys, poppa popcorn och titta på ”Förrädarna” tillsammans, då inser jag produktionens verkliga storhet. Hon får nu uppleva samma relation till tv-apparaten – om än betydligt tunnare än den jag själv växte upp med – som jag själv hade som barn. Det är ingen liten bedrift.
Det är faktiskt något som TV4 och Fremantle får alldeles för lite erkännande för: att de lyckats ge linjär-tv något som få trodde var möjligt – en ny sorts pånyttfödelse.
I år fick jag också uppleva programmet från andra sidan – som deltagare i säsongen 2026. Och det perspektivet saknas helt i den bild som målas upp.
Jag är ingen offentlig person. Ingen artist, skådespelare eller influerare som försöker hålla mig relevant. Jag gick in i ”Förrädarna” av en enda anledning: viljan att tävla i ett av Sveriges mest välproducerade underhållningsformat.
Det jag mötte var inte cynism. Inte exploatering. Inte människor som lämnas åt sitt öde för tittarsiffrornas skull.
Tvärtom.
Jag möttes av smarta, omtänksamma och extremt kompetenta människor – både framför och bakom kameran.
Jag mötte en produktion med ett påtagligt ansvarstagande för människorna bakom dramat. För ja – känslorna är äkta. Spelet är intensivt. Misstänksamheten, frustrationen och ibland irritationen är verklig. Det vore konstigt annars, i ett format som bygger på tillit och svek.
Misstänksamheten, frustrationen och ibland irritationen är verklig. Det vore konstigt annars, i ett format som bygger på tillit och svek.
Men lika verkligt är stödet.
Det finns utrymme för återhämtning. Det finns forum för samtal när något skaver. Det finns möjlighet att reda ut missförstånd, be om ursäkt och reparera relationer – före, under och efter inspelning. Och kanske viktigast av allt: professionellt stöd finns tillgängligt dygnet runt, inklusive psykolog på plats.
Det är ingen detalj. Det är en grundförutsättning.
Det är också en stor del av förklaringen till programmets framgång. ”Förrädarna” lyckas med något ovanligt: att skapa genuina mänskliga reaktioner utan att förlora det mänskliga ansvaret. Hög dramatik. Hög omsorg. Samtidigt.
Så nej – att beskriva deltagarna som människor som lämnas att ”förnedras” för underhållningens skull stämmer helt enkelt inte med den verklighet jag mötte.
Som tittare älskade jag spelet. Som deltagare lärde jag mig att det bakom kulisserna finns något minst lika imponerande: en produktion som förstår skillnaden mellan stark tv – och att gå för långt.
”Förrädarna” har slagit tittarrekord. När jag tänker tillbaka på mina år som handelsstudent hör jag fortfarande min gamla statistikprofessors ord: ”Siffror ljuger aldrig.”
I spelet är min roll trogen.
Efter den här resan vet jag att det gäller även utanför slottets väggar.
Trogen i ”Förrädarna”. Trogen ”Förrädarna”.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Hjärtskärande när svenska kändisar tvingas till förnedrings-tv
