Patrick Radden Keefe: ”Jag är intresserad av varför folk gör dåliga saker”

Vi har stämt möte vid en av Patrick Radden Keefes favoritplatser i New York: stadsbibliotekets magnifika huvudbyggnad i marmor och granit på Femte avenyn.

Här sitter han ofta och arbetar. Och efter vår intervju ska han hit igen för ”ett viktigt telefonsamtal” med en källa för ett nytt, ännu hemligt bokprojekt.

Radden Keefe är något så ovanligt som en reportageförfattare som har blivit kändis. 50-åringen har varit modell för klädmärket J Crew i trenchcoat och mönstrad slips. Han har spelat sig själv – journalist på prestigemagasinet The New Yorker – i tv-serien ”Industry”.

Framför allt är han en nästan ofattbart hyllad författare av non fiction, det vi på svenska kallar sakprosa eller facklitteratur.

Efter kritik- och publiksuccéerna med ”Smärtans imperium” och ”Säg inget” – om opioidepidemin i USA respektive inbördeskriget i Nordirland – tycks allt han gör bli till guld.

Årets bok ”London falling”, nu på svenska med titeln ”Oligarkens son”, är inget undantag. Den har kallats ett mästerverk i sin genre och legat på bestsellerlistorna i både USA och Storbritannien, där den parkerade på första plats i flera månader.

Vad är hemligheten bakom framgångarna? Kanske att Radden Keefe kombinerar en strikt journalistisk metod med en stil som tycks hämtad från de bästa skönlitterära berättarna.

Kanske är det också ämnesvalet. Han är närmast besatt av bad guys – lögnare, mördare, svindlare och andra som rör sig utanför samhällets moraliska rågångar.

– Jag är intresserad av överträdelser. Av varför folk gör dåliga saker. Och jag tror att ibland när det finns konflikter eller våld eller brottslighet så kan det sätta ljuset på en reva i samhällsväven, säger han.

– Plötsligt kan man se det samhälle där detta sker lite mer klart.

Det handlar alltså om att måla upp ett större, mer allmängiltigt sammanhang genom de specifika människor och händelser som driver berättelsen framåt.

Just så fungerar ”Oligarkens son”. Den har sin utgångspunkt i 19-årige Zac Brettlers plötsliga död, genom ett fall från en balkong på femte våningen i ett luxuöst lägenhetskomplax vid floden Themsen. Det skedde klockan 02.23, den 29 november 2019.

Var det självmord? Mord? Vilka var de mystiska män som Zac umgicks med och som han träffade timmarna före sin död?

Detta är berättelsens ram, och Radden Keefe skildrar den främst genom Zacs föräldrar, Matthew och Rachelle, som han har intervjuat och kommunicerat med under mer än två år.

Men boken handlar samtidigt, i lika hög grad, om hur London med början i Margaret Thatchers ”Big bang”-reform 1986 förvandlades till en tummelplats för globalt kapital. Avregleringarna gjorde att allsköns miljonärer och miljardärer från hela världen flockades dit och plöjde ner sina ofta stulna pengar i staden vid Themsen.

Arabiska shejker, asiatiska kryptomagnater och ryska oligarker köpte lyxfastigheter och satte barnen i svindyra privatskolor. Brittiska advokater och skatteplanerare hjälpte dem så gärna.

Och när Matthew och Rachelle Brettler började nysta i sin sons förflutna visade det sig att han i flera år hade levt ett dubbelliv i detta penningstinkande London. Han hade sagt till alla han träffade att han var son till en rysk oligark och hette ”Zac Ismailov”.

Därifrån gick det utför. Zacs lögner kom att leva sitt eget liv och sammanförde honom med mycket hänsynslösa män. Radden Keefe lyckas spåra flera av dem och ger läsaren en inblick i en skuggvärld som de flesta av oss tack och lov slipper vistas i på riktigt.

Jag frågar om han ibland skrotar bok- och reportageidéer för att de inte kan kasta ljus på något större och viktigare.

– Visst, jag letar alltid efter något större som jag kan haka in i storyn. Men det är inte alltid jag vet vad det är för något. Ibland visar det sig först under skrivprocessen.

– Detta visade sig också bli en bok om att vara förälder. Det var inget jag planerade eller tänkte igenom från början.

Radden Keefe har själv två tonårssöner, och det märks att paret Brettlers historia berör honom på ett personligt plan.

När han med hjälp av Matthew och Rachelle utforskar de sista åren av Zacs korta liv kommer det fram detaljer som får läsaren att rycka till av obehag.

Som när en övervakningskamera visar hur Zac och hans två år äldre bror Joe stöter på varandra i porten till familjehemmet i vad som skulle bli deras sista möte. De säger inte ett ord till varandra.

Eller när den tonårige Zac visar sitt kontobesked för Matthew på sin Ipad – och det visar 850 000 pund (motsvarande 11 miljoner kronor). Ett konto som efter hans död innehöll blott fyra pund.

Om Matthew och Rachelle hade krävt fler svar av Zac, hade de då kunnat förhindra tragedin? Borde de ha pressat honom hårdare?

Det är frågor de har ställt sig sedan dess. Och kanske ställer sig de flesta föräldrar ofta liknande frågor.

– En del läsare säger att de tappade förtroendet för föräldrarna när de läste om det där bankkontot. Att de borde ha satt stopp för Zac där och då. Men jag brukar svara: ”Ja, men vad skulle du själv ha gjort?” Skulle du låsa in honom, skulle du köra ut honom? Det är lätt som utomstående att ha svaren, men det finns inga enkla svar.

Patrick Radden Keefe får ofta beröm för sin litterära stil. För ett språk som tangerar romanens. Men hans princip nummer ett är att alltid hålla sig till fakta. ”Oligarkens son” inleds, som flera andra av hans böcker, med följande deklaration:

”Det följande är en sann historia. Boken innehåller långa stycken ordagrant återgiven dialog. Ingen ordalydelse är påhittad.”

Jag frågar om det har blivit extra viktigt för honom som journalist att avge ett sådant ”sanningslöfte”.

– Absolut, för just nu finns en känsla av att det inte finns någon sanning längre. Att det finns min sanning och din sanning och AI:s sanning.

Han böjer sig fram och greppar tag i kafébordet mellan oss.

– Folk kan knappt enas om att det här bordet verkligen är ett bord. Men du och jag vet att det är ett bord.

Radden Keefe har ibland jämförts med Truman Capote, författaren vars monumentala ”Med kallt blod” från 1966 skapade den litterära dokumentärromanen.

Han säger själv att läsningen av ”Med kallt blod” var en av de erfarenheter som fick honom att redan tidigt drömma om att en gång bli författare. Men att det är svårt att ha Capote som förebild: han skarvade friskt och många av dialogerna i hans bok är påhittade.

– Den gör anspråk på att vara sann fast det delvis är fiktion. Själv tar jag detta med sanning mycket allvarligt. Allt måste vara noggrant faktakontrollerat.

Samtidigt är Radden Keefe kritisk mot vissa andra författare av fackböcker för att de inte lägger mer energi på själva hantverket, som Capote gjorde.

– Ibland när folk skriver non fiction tror de inte att de behöver bry sig om sådant som att mejsla fram karaktärer, tänka på hur intrigen fungerar eller på ett vackert språk, säger han.

– Det finns en slapphet i det. Att man kan strunta i det konstfulla bara för att man sysslar med att förmedla information. Men jag tänker inte på mina böcker bara som ett sätt att förpacka information. De är litterära projekt fast de är sanna.

Ett Radden Keefe-projekt kan innefatta hundratals intervjuer, åratal av inläsning och grävande i arkiv. Hans ställning, och anställningen på The New Yorker, gör att han dessutom har tillgång till hjälp som skulle göra de flesta svenska kolleger gröna av avund: ett helt team av faktakontrollanter, researchassistenter och redaktörer, dessutom en advokat.

I ”Oligarkens son” får läsaren följa med inte bara till 2010-talets London, utan även till 1970-talets Uganda där diktatorn Idi Amin tvingade landets indiska folkgrupp i exil. Det handlar också om andra världskrigets efterbörd, eftersom Rachelles och Matthews fäder båda var judar som lyckades undkomma Förintelsen.

Vi får möta dottern till en högst verklig Londonbaserad oligark och hårdföra brittiska gangsters varav en inleder sitt möte med Radden Keefe med att hälsa till hans fru och söner, och nämna dem vid deras förnamn.

Eftersom mannen i fråga, Andy Baker, var misstänkt för otaliga våldsbrott var det en ytterst hotfull situation, berättar Radden Keefe.

– Men vi har hållit kontakten. Och nu i oktober ska jag faktiskt besöka fängelset där han sitter och ha en läsning för honom och andra fångar.

Uganda, Förintelsen och Londons undre värld – allt detta är pusselbitar som när de läggs ihop blir en bakgrund till Zacs tragiska öde. Vilket i sin tur belyser en större berättelse om samtiden.

Jag tycker att utmaningen är att alla de här typerna i Trumps krets är så ointressanta. De förvånar ingen. Ja, de är giriga. Ja, de är korrupta

Jag frågar Radden Keefe om han ser en liknande ingång som gör det möjligt att skildra det som nu sker i USA under Donald Trump. Om det finns ett sätt att zooma in på ett människoöde som sätter strålkastarljuset på trumpismens härjningar.

– Nja. Jag tycker att utmaningen är att alla de här typerna i Trumps krets är så ointressanta. De förvånar ingen. Ja, de är giriga. Ja, de är korrupta. Men det är samma story varje dag och alla skriver om det.

Han lägger till att han redan 2018 faktiskt skrev en lång artikel som förklarar Trumps sensationella uppstigning till makten.

Det är historien om Mark Burnett, en brittisk-amerikansk tv-producent och mannen bakom ”The apprentice”, dokusåpan som förvandlade Trump från lokal tabloidkändis till en nationell symbol för rikedom, beslutsamhet och smarta förhandlingsstrategier.

Det var den plattform som gjorde det möjligt för honom att bli USA:s president.

Historien om Burnett finns på svenska i reportagesamlingen ”Gangsters” där han bland annat får sällskap med en mexikansk knarkkung, en ljugande tysk vinexpert och Amy Bishop, en biologiprofessor som 2010 sköt ihjäl tre av sina kolleger på ett fakultetsmöte.

Det är en typisk uppställning av bad guys, sådana som Radden Keefe älskar att skildra.

Den fascinerande historien om Mark Burnett visar dessutom att det finns en svensk koppling till Trumps politiska raketkarriär. Det som blev Burnetts eget genombrott var nämligen att han 1998 köpte rättigheterna till ”Expedition Robinson”, ett tv-format som då bara visats i Sverige och som ägdes av produktionsbolaget Strix television.

Resultatet blev ”Survivor”, en veritabel pengamaskin som snart går in på sin 51:a säsong i USA (här visas två säsonger per år). Burnett blev geniförklarad och fick göra vad han ville – inklusive ”The apprentice”.

Jag framkastar lite skämtsamt för Radden Keefe att vi svenskar alltså är medskyldiga till att Trump kunde bli världens mäktigaste man. Och att jag kanske skulle kunna stjäla hans idé och skriva om historien med en ”svensk” vinkel.

– Absolut, det måste du göra, säger han.

– Jag har inget alls emot att andra journalister stjäl mina idéer eller går vidare med mina historier. Det har redan hänt med ”Oligarkens son”. Flera brittiska tidningar har hittat nya ledtrådar där. Och jag applåderar dem!

Får vi veta om Zac Brettler tog sitt eget liv eller om han blev mördad? För att inte förstöra läsningen avslöjar jag det inte här. Men så mycket kan sägas som att vi får en mängd ledtrådar.

När Patrick Radden Keefe fick kontakt med Matthew och Rachelle Brettler var han noga med att slå fast att den historia han tänkte berätta inte bara var deras. Att vissa saker i boken kanske skulle kännas obehagliga för dem att läsa.

De var införstådda med det, säger han, och under arbetet med boken blev deras relation med honom personlig och nära. Han har fortfarande nästan daglig kontakt både med dem och med sonen Joe, och berättar att de har sms:at varandra bara en stund före vår intervju.

Jag frågar hur familjen mår i dag.

– Jag tror faktiskt att boken har varit bra för dem. De mår okej. Och jag tror att hela historien visar att de är emotionellt motståndskraftiga människor. Kanske för att deras fäder överlevde Förintelsen. De har en sorts inre styrka.

– Familjen har kommit varandra närmare, tror jag, inklusive Joe. Den här gemensamma erfarenheten av förlust gör ibland något med oss.

Läs fler artiklar av Ingmar Nevéus och läs fler författarintervjuer