Det var en nöjd finansminister som presenterade sin ekonomiska prognos i veckan. Nästa regering kommer till ett dukat bord, lät Elisabeth Svantesson förstå: ”Jag har låg statsskuld och 3 procent tillväxt. Det är väldigt många av mina kollegor i Europa som skulle avundas det”.
Ja, eller som Solkungen skulle ha sagt: staten, det är Elisabeth, och hennes skuld är minsann låg.
Den franska situationen är en annan. Den senaste tidens massprotester är en påminnelse om att de flesta samhällsfrågor hänger samman med ekonomin. Underskotten i de offentliga finanserna i Frankrike kräver åtgärder, men besluten riskerar att fördjupa den politiska krisen.
Under stora delar av 2010-talet präglades ekonomin av mycket låga räntor. Under 2020-talet har pandemi, krig och inflationschocker gjort slut på nollränteekonomin. När räntorna stiger blir lånen tyngre att bära. Utrymmet till andra utgifter minskar. Handlingsfriheten krymper.
Frankrike är inte ensamt om att ha en hög statsskuld och ett stort budgetunderskott – om man jämför med USA finns flera likheter.
Men det finns också tydliga skillnader. I USA har hög konsumtion och massiva tech-investeringar bidragit till att hålla den dollarbaserade ekonomin igång, även om det finns oro för en AI-bubbla. Och tillväxt spelar en avgörande roll för hur tung en statsskuld blir. När bnp ökar kan skuldens andel av ekonomin minska, men bara om skulden inte växer ännu snabbare.
Svag tillväxt gör Frankrikes låneproblem svårare att lösa. När ekonomin står stilla måste en större del av anpassningen ske genom skattehöjningar eller besparingar.
Behovet av att återta kontrollen över statsfinanserna för tankarna till Sverige i början av 1990-talet – med en viktig nyans: det politiska läget är mycket mer komplicerat i Frankrike i dag.
Protesterna på gatorna blottar en klyfta mellan generationer.
Hittills har politikerna valt att bromsa underskotten genom nedskärningar för den yngre generationen, medan utgifterna för pensioner fortsatt att stiga.
År 2023 drev president Emmanuel Macron igenom att den lägsta pensionsåldern stegvis skulle höjas från 62 till 64 år. Det framkallade gigantiska strejker, upplopp och politisk kris, och har därför delvis pausats. Den franska vänsteroppositionen och Marine Le Pens högernationalister, som båda har medvind inför nästa års presidentval, lovar nu att återgå till 62 år.
Pensionsstriden visar varför en budgetsanering är så svår: politikerna måste fördela kostnaderna mellan generationer, och de grupper som riskerar att förlora mobiliserar mot förändringarna.
Finansminister Elisabeth Svantesson har skäl att vara stolt över vad som åstadkommits i Sverige. Men det som gör livet enklare för svenska politiker grundlades av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar efter krisen på 1990-talet.
Det första steget var att minska utgifterna, höja en del skatter och göra pensionssystemet hållbart. Det var extremt tufft. Pensionsöverenskommelsen blev blocköverskridande. Och en tid efter valet 1994 drog Socialdemokraterna slutsatsen att de var tvungna att göra upp med Centern i stället för Vänsterpartiet för att klara budgetsaneringen.
Nästa våg av reformer fullföljdes under 2000-talets första decennium. Alliansregeringens arbetslinje gjorde det mer lönsamt att arbeta, vilket fick positiva effekter på sysselsättningen. När fler arbetar, stärks ekonomin över tid.
DN:s serie ”Fakta i frågan” undersökte nyligen om Sverige fortfarande är ett högskatteland.
Svaret blev att vi inte längre sticker ut som förr. Sedan millennieskiftet har Sverige gått från att ha OECD:s högsta skattekvot till den åttonde högsta. Samtidigt har den offentliga skulden minskat som andel av den samlade ekonomin och är nu nere på ungefär 35 procent av bnp – jämfört med nära 120 procent i både Frankrike och USA. Hur är det möjligt? Det har blivit så här i Sverige tack vare många år av ansvarsfull ekonomisk politik kombinerat med hög tillväxt.
När ekonomin växer underlättar det finansieringen av välfärden, samtidigt som skuldens andel av bnp kan minska.
Det brukar sägas att Europa har svårt att få fram nya snabbväxande företag. Sverige har under 2000-talet visat att det är fullt möjligt. Spotify är en global plattform från Europa. Under AI-eran har svenskgrundade företag som Legora, Lovable och Sana blivit glödheta.
Det finns grogrund för entreprenörskap i Sverige. Inget tyder på att en generell välfärdspolitik står i motsatsställning till framgångsrikt företagande, tvärtom. Men om välfärdssystemen inte sköts, om drivkrafterna för att arbeta och starta företag är svaga, om tillväxten som en konsekvens stagnerar och det slarvas med statsfinanserna, då kommer till slut notan.
Och inte bara det: en ekonomisk kris i ett av Europas största länder kommer automatiskt att spilla över på alla.
Elisabeth Svantesson verkar få beröm i Bryssel. Hemma i Stockholm hörs mer skeptiska röster. Frågan är om EU-kollegorna känner till den allvarliga kritiken från Finanspolitiska rådet.
Bortsett från pandemiåret 2020 bedömer rådet att Sverige just nu har det största budgetunderskottet på 30 år. Och det alltså i ett läge när ekonomin, enligt finansministerns egen utsago, går som tåget och stora stimulanser inte borde krävas.
Nästa regerings utgångsläge är gott. Men den internationella oron på räntemarknaden är en påminnelse om hur snabbt lyckan kan vända. Den som börjar slarva med statsfinanserna upptäcker fort att friheten försvinner i samma takt som räntorna stiger.
