Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
TEATER
”Romeo och Julia”
Av William Shakespeare
Regi: Fanny Lindstedt Grahn och Pontus Plænge. Kostymdesigner: Oscar Brunius. Mask- och perukdesigner: Anna Stålfelt. Kostymassistent: Matilda Ingermark. Ljus: Niklas Jurander. Producent: Gunilla Isacsson. Dramapedagog: Sangeeta Chauhan.
Medverkande: John Grahl, Astrid Tägt, Anders Jacob, Uno Elger, Jesper Bark Brandin, Astrid Kakuli, Per-Johan Persson, Inga Onn, Eva Azcárate, Ludvig Joelson, Pontus Plænge
Scen: Shakespearefabriken, Vadstena. Speltid: 3 timmar.
Shakespearefabriken fyller 30 år och firar med att återvända till början, till ”Romeo och Julia”. Det är föreställningen som invigde teatern, och nu visas den alltså för tredje gången. En uppsättning som lovar att spegla sin samtid. Fanny Lindstedt Grahn, känd från frigruppen Hjärter Fem står för regin, tillsammans med Pontus Plænge, Shakespearefabrikens konstnärliga ledare.
I Verona är förstås allt som det brukar, eller ja mestadels. Romeo (John Grahl) går på maskerad iförd moppehjälm och faller för Julia (Astrid Tägt) i gula strumpbyxor. Sen blir det åka av. Och även om man från start vet åt vilket håll det barkar lyckas Lindstedt Grahn och Plaenge skapa nerv och spänning.
Det är en tajt, rapp och ofta rolig föreställning. Capulets rödgula balkostym signerad Oscar Brunius otrolig. Ändå stöter uppsättningen på vissa problem. Dels handlar det om ett slags generationsgap. Dels handlar det om regin.
Medan de något äldre skådespelarna vågar lita på sina förmågor och variera sitt uttryck – att vila i förvissningen att de har publiken med sig – är de yngre obegripligt uppskruvade. Replikerna pumpas ut, det skriks, skriks igen och springs över scengolvet. Även om det förmodligen är tänkt att öka den känslomässiga intensiteten blir effekten det motsatta. Det är synd, och blir också ett problem när det tragiska slutet ska nå sitt crescendo. Hur ska man vrida upp volymen om den redan är inställd på max?
När frenesin tas ner skiner dock Astrid Tägt. När hon ensam och desperat överväger att dricka sömnmedlet för att få återse sin kärlek övertygar hon som den olyckliga Julia. Även gråtscenerna gör hon med den äran. Ändå är det inte kärleksparet som bär denna föreställning.
Desto bättre fungerar övriga ensemblen: Pontus Plænge gör en mycket fin Capulet, fylld av fåfänga och några väl avvägda stänk av humor. Amman (Inga Onn) ger föreställningen comic relief, men är också oavbrutet bra. Och Per-Johan Perssons munk Broder Laurence är en ynnest att bevittna. Av de yngre utmärker sig Jesper Bark Brundin, som spelar både Tybalt och en utblottad apotekare med bredd och obehag.
Och trots anmärkningar lyckas Shakespearefabrikens ”Romeo och Julia” med något mycket, mycket svårt: den är aldrig någonsin tråkig. Det är inte illa för en 30-åring.
Läs fler scenrecensioner.
