Rekordlöparens tips inför Lidingöloppet: ”Lura dig själv”

Carolina Johnson, 30, har vunnit Lidingöloppet två gånger, på två starter, och satte dessutom banrekord i fjol. Hon säger att en av huvudnycklarna för att klara av de tre milen på bästa sätt är den mentala inställningen.

– Den är viktigare än formen. Många kommer stå på start och tänka ”är jag verkligen förberedd för det här?”; då gäller det att bestämma sig för att man är redo för att pressa sig. Man vet att det kommer att bli jobbigt men att man tar sig igenom det tuffa.

Lite tvivel och nervositet inför loppet är bara positivt. Nerver är en signal om att loppet är betydelsefullt och Johnson tycker att löparna ska känna att det är en ynnest att få springa. Någon panikträning i sista minuten är aldrig någon bra idé, man får lita på det man har gjort, säger hon.

– Man kan också luta sig lite mot att man är bättre på tävling än på träning, för man får extra kraft av allt runt omkring ett lopp, som pepp från publiken.

När startskottet gått är hennes bästa tips att vara i nuet. Att inte tänka ”åh, hur kommer jag känna mig om en mil?”, utan bara sätta en fot framför den andra.

Loppet på Lidingö har lite olika faser, och det behöver löparna anpassa sig till. Framför allt att inte förivra sig den första milen.

– Jag brukar tänka att man ska vara lite cool i början, medveten i mitten och sedan modig på slutet, säger Carolina Johnson.

I praktiken att spara på krafterna till de längre backarna – Abborrbacken och Karins backe – som kommer sista halvmilen. Man kommer tacka sig själv.

Ett mentalt tips från banrekordhållaren är att, när det känns tufft, visualisera att man springer in på Grönsta gärde och i mål.

Och att ha i minnet att inget jobbigt varar för evigt.

– Tröttheten är lite som backarna på Lidingö, att den går upp och ner. Man måste våga vara lite nyfiken på vad som händer om man fortsätter springa och vad som händer bakom nästa trötthetskrön.

Svackor – som kommer att komma – tycker Carolina Johnson att löpare ska se som något positivt. Trötthet betyder att man ligger på sin gräns, att man inte slöar utan utmanar sig själv.

– Hjärnan vet inte vad som är sant, den tolkar trötthet som en neutral signal. Så man får lura sig själv lite. Om det kommer en backe och man är trött och man då säger ”jag har tränat för det här, jag är stark”, då blir det en sanning.

Ibland kan man som löpare också låta energin få börja i det fysiska i stället för det mentala.

– Lita på att din kropp vet hur man springer. Skaka loss armarna, slappna av i axlarna och kom ihåg att andas, både in och ut. Är du väldigt trött i benen? Skifta fokus till någon annan kroppsdel eller människor och saker runt omkring dig. Du behöver inte känna dig stark hela tiden för att springa starkt.

30-åringen älskar Lidingöloppet. Den gemensamma känslan på startlinjen, hos både elit och motionärer, att ”jag skulle nog sprungit ett extra backpass” men ”nu gör jag det bästa jag kan”. Den energi och förväntan som ligger i luften. Men någon tredje start för Linköpingslöparen blir det inte, loppet kommer för snart inpå maraton vid EM i augusti.

– Jag försöker tänka ”du kan göra allt, men inte alltid”. Drömmen om ett hattrick framöver lever dock fortfarande.

Till ön utanför Stockholm kommer hon ändå. Med ambitionen att ge löparna så mycket energi hon kan från sidan. Kanske hittar man henne vid Bosöbackarna, partiet mellan 15 och 20 kilometer som också går under namnet ”tvättbrädan” – i backarna upp och ner där kan löparna behöva lite extra hejarop.

– Sedan så klart vid målet, det är en helt unik känsla att se hur stolta alla är. Att få den upplevelsen av att se vad människor klarar av när de tror på sig själva och fortsätter även när det är tufft.

Läs mer:

Löpartipsen inför Lidingöloppet: Låtsas sjunga ”tipp tapp”

Tipset: Det missar många motionärer inför Lidingöloppet