Behövs tjejlopp och klämtar klockan för Tjejklassikern?

Vi närmar oss Lidingöloppet, löpdistansen i En svensk klassiker, och för många deltagare den fjärde målgången som gör att de förtjänat ett klassikerdiplom.

I dag finns förutom originalklassikern, med de längsta distanserna i Vasaloppet (eller Engelbrektsloppet), Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet, möjligheten att göra såväl en halv klassiker som en kort klassiker. Kvar finns också Tjejklassikern – trots att sträckorna som ska avverkas är exakt desamma som för en kort klassiker.

Varför?

– En fråga som vi diskuterar mycket fram och tillbaka. Vi frågar också deltagarna, och så länge som majoriteten vill ha den kvar, så kommer vi ha den kvar. Men jag håller med om att det kan uppfattas som lite ur tiden att ha ett specifikt lopp för ett specifikt kön, säger Vansbrosimningens generalsekreterare Tomas Viker.

Om man bara stannar i loppvärlden så är det klart att det finns en efterfrågan, konstaterar Lidingöloppets generalsekreterare Krister Svensson:

– Sen kan man lyfta blicken och ha en vidare samhällsdiskussion, och då finns ingen anledning till varför tjejer ska göra saker kortare.

– Om vi hade startat Tjejklassikern i dag tror jag vi hade hamnat i något annat.

Tjejloppen har en lång historia.

Det allra första startade i New York 1972. Och fick efterföljare i flera länder, i Sverige med bland annat loppserien Lady Lufsen.

1984 hade Tjejmilen premiär, det lopp som blivit stilbildande i genren.

– Loppet startade för att inkludera kvinnor i den joggingvåg som startat på 1970-talet. Arrangören Stockholm Marathon såg att få kvinnor anmälde sig till det långa maratonloppet, och ville därför skapa ett instegslopp, berättar Karin S Lindelöf, universitetslektor i etnologi och docent i genusvetenskap vid Umeå universitet.

Inramningen handlade om mer än bara löpning och inspirerade till Tjejvasan, som kom fyra år senare. Så småningom hade samtliga klassikerlopp ett lopp för kvinnor och Tjejklassikern föddes 1992.

Utvecklingen har fortsatt med exempelvis Vårruset, som nu finns på många orter. Gemensamt för loppen har hela tiden varit en mer avslappnad stämning, där arrangörerna har betonat den sociala aspekten.

– Tjejloppen har gått i bräschen för att det nu finns könsblandade motionslopp som inte är på blodigt allvar, så att inte heller män behöver vara antingen soffpotatisar eller elitidrottsmän utan kan hitta den nivå på sitt motionerande som passar. Ur ett folkhälsoperspektiv är det kanske tjejloppens viktigaste bidrag, säger Karin S Lindelöf.

”Ska vi verkligen ha ett skidlopp endast för kvinnor?” För tre-fyra år sedan ställde sig Vasaloppet den frågan och valde att utreda Tjejvasan.

– Vi landade i att det fortfarande behövs en positiv förstärkning för att skapa ett större utrymme för kvinnors idrottande i de här formaten. Men viktigt, vi exkluderar ingen kvinna från att vara med i de andra arrangemangen, utan det här är ett komplement, säger vd Johan Eriksson.

Vätternrundan har dragit samma slutsats gällande Tjejvättern. Loppet är det som varje år får högst betyg av deltagarna. Och någon värdering kring att distansen är kortare finns inte.

– I vår värld har det aldrig varit i form av någon förminskning över huvud taget, för sedan vårt allra första lopp 1966 har kvinnor alltid varit välkomna att köra alla våra distanser. Men 31,5 mil är sjukt långt och för många, både män och kvinnor, kan 100 kilometer vara en mer lagom distans – det är jobbigt men du är inte död i flera dagar efteråt, säger vd Oskar Sundblad.

Han vill poängtera att syftet med att de har olika lopp, med lite olika målgrupp, är för att främja folkhälsan.

– Vi vill skapa mål för träning, och då menar jag allas träning.

Hans vd-kollega i skidvärlden håller med.

– Om vi inte hade erbjudit alternativet Tjejvasan, skulle färre då ha deltagit? Ja, det tror jag. Att vi får fler folk i rörelse tycker vi tar ut det eventuella signalvärdet av att vi pekar på en kortare distans, säger Eriksson.

– Det är himla lätt att raljera över att det är mycket rosa fluff som inte har med sporten att göra, men det hyperfeminina är mer en kommersiell fråga. Vad vi kom fram till i vår forskning är att kvinnorna som deltar gör det för att de kan vara motionärer i första hand, och inte sitt kön. De slipper förhålla sig till den annars väldigt starka manliga idrottsnormen; de är inte avvikande och ingen ropar ”heja tjejen” när de springer förbi, säger Karin S Lindelöf.

Hon och hennes etnologkollega Annie Woube var 2019 verksamma vid Uppsala universitet och de presenterade sin forskning om tjejlopp i boken ”I tjejers spår – för framtids segrar”. I dag är andelen kvinnor i längre lopp större men Lindelöf säger att mönstret består: Idrott har en maskulin prägel och det färgar vad blicken landar på och trots att kvinnorna nu är många är de fortsatt inte norm.

I deras studie beskrev många kvinnor att det var skönt att slippa buffliga långa män som hade armbågarna i ansiktshöjd. Men också att deras egna tävlingshorn växte med tankar som ”henne och henne ska jag slå” när de bara hade andra kvinnor omkring sig.

En annan aspekt av tjejloppen som blev väldigt tydlig var hur samhällets förväntningar på kvinnor och män påverkar.

– Även om du som mamma har familjeansvar så är det helt sanktionerat att åka iväg en helg för att göra något sportigt, på ett sätt som en spahelg inte är. Flera jämförde en tjejloppshelg med husmorssemesterprojektet som fanns i Sverige på 40-talet. Att om de som kvinnor alltid annars är ”on duty” och ska hålla koll på gympakläder och matsäck så, åtminstone under tiden när loppet pågår, räknar ingen med att de ska svara i telefon, säger Karin S Lindelöf.

Hon säger att de väldigt starka kulturella föreställningarna kring hur en mamma och en pappa ska vara går igen även i förberedelserna inför lopp. Medan det anses helt rimligt att mannen i familjen är ute och cyklar en hel söndag så tvingas kvinnan hitta kortare luckor för träning (på lunchen, när barnen lagt sig och så vidare).

Lindelöf berättar att det var så Tjejvättern kom till; kvinnor som hade åkt Tjejvasan ville ha en rejäl utmaning men hade inte tiden att träna så mycket som krävs för hela rundan.

– Vi har ett helt kapitel i boken som handlar om tjejloppens namn och det är lätt hänt att de får epitet som ”fegisvarianten”, att de skulle säga något om kvinnors essens. Men vår slutsats är att de som är med i de här loppen gör det seriöst och då behöver också loppen ses som något seriöst.

Det kom som ett önskemål från män, som sneglat mot tjejernas lopp och 2005 införde Vätternrundan ”Grabbvättern”. Konceptet levde bara i två år innan det övergick till att bli Halvvättern.

– Det slog inte. Anledningen är att det inte fanns någon möjlighet att ladda ordet ”grabb” på samma sätt som ”tjej”. Grabbigt måste vara nätbrynja, öl och skäggstubb… medan ”tjej” kom in i svenska språket på 80-talet som en åldersneutral kategori men ändå något ungdomligt och lekfullt, förklarar Karin S Lindelöf.

Förutom att det i många år var förbjudet för kvinnor att åka Vasaloppets nio mål så har även skidorganisationen senare provat ett rent manslopp. Det som sedermera blev Halvvasan hette 1997-98 ”45:man”.

Vid starten 1965 var Lidingöloppet öppet för kvinnor och redan 1967 startades ett damlopp (15 km). Men som enda klassikerlopp har Lidingöloppet inte längre ett lopp enbart riktat till kvinnor.

Tjejloppet bytte namn till Rosa Bandet-loppet 2016 och blev starten för den årliga kampanjen mot bröstcancer, och ett år senare öppnades loppet för män.

– Vi ville att man som kille skulle kunna springa för sin mamma eller sin syster, och det har varit väldigt positivt, säger Krister Svensson.

– Samtidigt får vi varje år enkätsvar att vissa tjejer tycker att det är lite jobbigt med killarna i spåret. Det är en fråga att diskutera, vi lyssnar på våra deltagare och funderar själva på vad vi vill sända för signaler och vilka lopp vi ska ha.

Lidingöloppets generalsekreterare är inte säker på att upplägget med de olika klassikervarianterna kommer att vara detsamma om två, fem eller tio år. Han köper inte helt argumentet att kortare distanser tillgängliggör för tjejer.

– Jag tänker att ja, man kan ha Tjejklassikern, men man kan också tycka att man måste ta steg för att det ska bli förändring.

Just nu pågår just en förändring inom långloppen. Unga kvinnor, i segmentet 18-30, är gruppen som ökar allra mest på de längre distanserna. Någon minskning av deltagandet i tjejloppen syns dock inte, vilket betyder att andelen kvinnor ökar totalt.

Tomas Viker på Vansbrosimningen håller med om att det finns något provocerande i att den kortaste klassikern ännu kallas för ”tjej”. Men känner att det är viktigt att möta efterfrågan.

Vätternrundans Oskar Sundblad är inne på samma linje, och är på Tjejklassikerns ja-sida.

– Jag tittar bara på ”hur kan vi få fler att cykla?”. Och det är uppenbart många som vill cykla på det här sättet och det vore för jävligt att säga: ”Tack och hej, nu lägger vi ner ert lopp, för nu får det inte heta det här längre.”

Vasaloppets vd är inte lika säker. Fyller Tjejklassikern en egen funktion när det korta alternativet finns? är en frågeställning som han tycker blivit mer aktuell för klassikersamarbetet att diskutera.

– Om man forcerar den diskussionen lite grann, att hade vi startat ett nytt lopp i dag med fokus på att attrahera målgruppen kvinnor så är det väl inte så sannolikt att vi skulle avgränsa utifrån genus, säger Johan Eriksson.