Ronny och Ragge tar avsked med ”Pökalicious”: ”Kan inte vara rentvättade”

Vad lockar med Ronny och Ragge i dag, tänker du?

– Det är en nostalgifest. Det finns också något kultigt över alltihop. När vi var ute på turné förra året blev vi chockade över den positiva responsen från gamla fans men också hur många unga som satt i publiken, personer som inte ens var födda när vi var igång för 30 år sedan. Det är som att det gått varvet runt. I många små samhällen i dag är epa-kulturen bara en annan variant på Ronny och Ragge. Lökiga bilar blir det finaste man har. Man vet att man är en outsider, att man är en bonnläpp, men inom den subkulturen är man jävligt cool.

Ni har tidigare fått kritik för att er jargong inte har åldrats särskilt väl. Har ni haft det i åtanke under albumprocessen?

– Nej, det har vi inte. Vi resonerade kring att om Ronny och Ragge ska göra en comeback kan de inte vara rentvättade. Det hade varit att göra sig själv en jätteotjänst. Fansen hade blivit besvikna om de tänkt att vi försökt ändra något för att tillmötesgå en grupp som ändå inte gillar Ronny och Ragge. Ingen hade blivit nöjd. Redan på 90-talet gjorde vi karaktärerna medvetet inskränkta, de var rädda för homosexuella, för invandrare, för tjejer. Eftersom man vet om att varken jag eller Fredde Granberg är som de här karaktärerna, kan man känna sig bekväm med att skratta trots att saker ligger på gränsen.

Vad är bäst med ”Pökalicious”?

– Det har ett lite rockigare sound. Låten ”Soppatorsk” är en av mina favoriter, den är punkig, lite som Sex Pistols eller Ebba Grön, fast med Ronny och Ragge som sångare. En annan favorit är en ballad där de sjunger om sina känslor för varandra, och eftersom varken Ronny eller Ragge kan prata känslor blir det lite speciellt. Det är en sjukt rolig skiva som ju också är det sista vi gör tillsammans med vår avskedsturné. Nu går de snart och lägger sig igen, och då känns det kul med ett nytt sista minne.

Läs mer: ”Ronny och Ragge gör comeback – men jag pallar inte se deras nakna rumpor igen”