Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
– Glöm inte att måla hela vägen uppifrån och ned; om färgen hinner torka syns skarven, påminner M när jag gett mig på att bättra på huset på ön.
Det kommer att se fult ut.
– Vi borde ha X! (valfri snygg möbel) säger en av tjejerna upprört.
– Ni är sämsta föräldrarna, vilka fattiga losers. Varför har vi inte ens X? (till exempel en soffa)
Kolla vad fult det ser ut.
Jag vill inte vara sämst och ringer runt på erbjudanden, får tag på en vänlig kundtjänstperson som säger: Tyvärr har vi inga butiker i nuläget. Men vi kan skicka tygprover?
Jag svarar att jag inte tänker köpa en skön sittmöbel för typ 18 000 som jag inte har provsuttit, även om den en gång kostat det dubbla. Vi letar nya lokaler, förklarar Rara Kundtjänsten ursäktande, men vad hjälper det mig just nu.
Lägger ned möbeljakten och börjar borsta huset i stället, men glömmer att stänga till och har snart ett tunt lager gammal falu rödfärg över halva köket. Jag försöker lyssna på något om internationell säkerhetspolitik mellan borsttagen, sladden till mina hörlurar blir rosa av färgpuder. Jag envisas med sådana med sladd. De kommer aldrig att bli rena.
Det ser fult ut.
Klättrar högst upp på byggställningen men når ändå inte.
Klättrar högst upp på byggställningen jag hyrt av M men når ändå inte hela vägen upp. Behöver ett bättre skaft, det jag köpte passar inte trots att pinne och borste marknadsfördes i kombo på Biltema. Jag är antagligen lurad eller korkad eller både och.
Man förlorar en bit av sin själ varje gång man går in i en köplada. Ikea vet i vilket exakt ögonblick en konsument är mottaglig för en slickepott och hundra fantastiska servetter. Jag har impulsköpt så många vita servetter jag till slut badat i dem, men tydligen har jag stålsatt mig allt för länge för nu har jag inga kvar. Gästerna får en sektion hushållspapper vid besticken.
Det ser förstås fult ut.
Letar håglöst efter vinglas över halva Jönköping men hittar inga jag vill ha. De är för klumpiga eller för pråliga eller kostar nästan som en soffa.
Allt ser fult ut. Åker tillbaka till ön, som är fin – finast, faktiskt.
En jag vet ramlade från en stege en gång och hans kropp blev sig aldrig lik efter det. Jag tänker på honom när jag kliver upp på ställningen vid norra gaveln, intalar mig att den nog inte är så ranglig som den kan kännas när man står högst upp. Utsikten påminner om den från tornet från Kumlabykyrkan.
Det går gäss på Vätterns klarblå vatten. Häromkvällen när vi badade i vågorna invid stranden var sjön alldeles varm.
Läs mer:
Sannas förra kåseri: Det är på håret att de låter mig köpa nollöl
Sanna-klassikern: Semesterbrister, en bekännelse
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
