Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
En del har hela gäng. En fördel med det är att det räcker med en enda träff för att vårda kompiskretsen. Problemet är att det är svårt att få ihop folk, något en frustrerad kollega skrivit om.
Ja, man kan möjligen se detta som ett inlägg i vänskapsdebatten, som också handlat om att man faktiskt måste anstränga sig.
Det finns de som har enstaka vänner. En del håller fast vid samma, andra byter med livsskeden, enligt principen herregud-den-jag-var-DÅ-har-inget-med-mig-NU-att-göra.
Jag inbillar mig inte att jag lurar någon. Jag brukar likna mina vänner vid russinen, jag har norpat de finaste bitarna ur varje sammanhang. Och ja, en del av dem är män. När jag pratar om vänskap med en (kvinnlig) kompis i Kiev ifrågasätter hon uppdelningen. Hennes bästa killkompis brukar avfärda kvinnors vänskap som skvallrig, för att nästa stund kalla den ouppnåelig för en person som råkar ha snopp. Hon rycker på axlarna och jag håller med henne, mest är det annat som avgör vem som blir ens kompis.
Så länge de inte måste ringa soc om vad de ser, håller de det inom sig
I slutänden är det den som känner en och ändå känns vid en. Det är människan som vet vad man skäms för, sett när en för full eller för ful och när man gick med ohyvlade hälar i sandaler. Som hört när man var för högljudd och som avbryter – sluta nu! – när man ältar samma gamla skit en gång till. Som stod ut när det blev fel-fel-fel och godtog ett förlåt-förlåt-förlåt. En vän är en som sett en som förskolepersonalen gjorde: från bitter, halvsjuk och irriterad till snygg, smart och snäll. Så länge de inte måste ringa soc om vad de ser, håller de det inom sig.
Ibland sägs det att det är svårare att hitta nya kompisar med åren, men jag vet inte. Man orkar inte med meningslöst småprat längre, man har slutat skämmas och kommer till saken.
– Det känns som om vi känt varandra länge, säger en jag lärt känna i Ukraina, och jag håller med.
En annan har jag bara träffat en handfull gånger, men vi har allt att prata om. Hon presenterar mig för en ung konstnär, vars målningar hon förköpt sig på, och visar mig roliga krogar. Ibland spårar vi ur och dricker sprit, men mocktails är standard. Det är trots allt en dag – och så vidare. Inte för att man alltid vet just det, just här i Ukraina, men man måste ändå utgå från att livet och vänskapen fortsätter i morgon.
Läs mer:
Sannas senaste kåseri: Ingen som snackar ryska blir min kompis, säger chauffören
Sanna-klassikern (2025): I Kiev är sandstranden lätt att hitta




