Sergej Lebedev: Att göra upp listor över Rysslands offer skipar ingen rättvisa

I augusti 1991 fällde min far en gammal björk. En väldig björk som hotade att falla över vår datja. En gång hade björken under heta sommardagar varit ett skydd mot den glödande solen. Senare blev den ett ständigt hot.

Jag vet inte om han jämförde den murkna björken med Sovjetunionen. Kanske kunde han inte ens 1991 tillåta sig en sådan kättersk jämförelse. Dag efter dag klättrade han svindlande högt upp och arbetade där, dold bland löven. Ibland hörde jag hans kraftiga men avlägsna röst:

– Se upp! Ta emot!

Sedan firade han ner en avsågad del av trädet i ett rep. Jag måste rulla undan trästycket och kontrollera att inga fibrer i repet hade brustit. Meter för meter lät jag det tunga repet glida mellan fingrarna. Vilket rep det var! Jag hade aldrig sett något liknande. Fibrerna var gröna, med invävd koppartråd som glänste i solen och fick det att likna en orm.

Alla i datjaområdet visste att min far ägde ett sådant rep, och gång på gång kom någon förbi för att låna det. Vad man än hängde i repet brast det inte. ”God kvalitet”, sade min far. ”Högsta kvalitet. Sådana saker tillverkas inte längre.” Han hade rätt. I Sovjetunionen var gedigna saker sällsynta.

Därför var repet för mig ett slags magiskt föremål. Varifrån kom det? Vilken trollkarl hade lämnat det hos oss? Vad hade mina föräldrar eller far- och morföräldrar betalat för det? För detta oförstörbara rep, som så starkt påminde om en besynnerlig orm? Men jag frågade aldrig. Det var en oskriven regel i familjen. Det som berättas, det berättas. Det som inte berättas måste förbli i det fördolda.

Jag ifrågasatte aldrig den regeln. Det bara var så. Björken var borta. Sovjetunionen var borta. Men repet fanns kvar, som ett band mellan tidsåldrarna, omöjligt att slita av. En röd tråd, en ledtråd, en Ariadnetråd. Eller en boja. En förbannelse som blivit till ting. Repets sanna betydelse förstod jag först långt senare.

Min mormor, som ägde vår datja, hade varit gift två gånger. Min morfar Grigorij var officer i Röda armén och dog på 1960-talet av sina krigsskador. Mormors andre make, Aleksandr, dog när jag var sex månader. De båda var som fantomer, spöken, porträtt på väggen, bifigurer i familjens samtal.

Men det fanns också ett arv. Ett dyrbart arv. I mormors lägenhet i Moskva låg en chokladask med texten Finest Selection. Och inuti… ingen choklad. Men: det finaste urvalet. Sovjetunionens högsta ordnar. En Leninorden. Två Röda stjärnans orden. Röda fanans orden. Också två. Och otaliga medaljer, som mynt, som fiskfjäll.

När ingen såg tog jag Röda stjärnan och höll den mot skjortan framför spegeln.

Den öppna asken glimmade som en skatt: i guld, silver och rubinrött. Den var tung. Den utövade en oemotståndlig dragningskraft – symboler för makt, symboler för statens storhet. Varje gång blev jag förtrollad. Eller förhäxad. Det beror på hur man ser det.

När ingen såg tog jag Röda stjärnan och höll den mot skjortan framför spegeln. Jag föreställde mig att jag stod i ledet bland hjältarna som kämpat mot fascister, imperialister eller andra fiender till mitt fosterland, och att en ärrad gammal general ropade upp mitt namn och tilldelade mig Röda stjärnan, en kopia av stjärnorna på Kreml… Det var som en patriotisk orgasm, en vakendröm, en underbar hägring som jag ville se om och om igen.

Ingen hade berättat det för mig, men jag var fullständigt övertygad om att ordnarna hade tillhört morfar Grigorij. Han var kapten, hade stridit vid Stalingrad och varit bland de första som korsade Dnepr under den sovjetiska offensiven 1943. Han blev svårt sårad tre gånger… Och morfar Aleksandr? En nolla, en odugling. Kort sagt, en civilist. Inga fotografier i uniform, ingen krigshistoria som jag kände till… Hans tillhörigheter som fanns kvar i datjan: korgarna han använde när han plockade svamp, fiskespön av bambu, en liten fiskestol, en stråhatt, en linnekavaj.

En dum och ointressant civilist. Det var ingen slump att familjen talade så lite om honom. Som barn trodde jag att vi var en fullständigt vanlig familj. Vanlig i sovjetisk mening: inga minnen från tiden före revolutionen, inga släktingar utomlands, inget släktträd, ingen historia… Som om vi hade fötts tillsammans med Sovjetunionen. Hundraprocentigt sovjetiska, alla föremål sovjetiska, alla minnen sovjetiska.

Jag visste visserligen att mina far- och mormödrar var födda före revolutionen. År 1908 och 1909. Men åren mellan deras födelse och revolutionen räknade jag inte med. De var något overkligt, en tid före tidens början, bortom horisonten, icke-existerande. Ett tomt och meningslöst förflutet som inte kunde och inte fick ha något samband med mig.

Men 1993, två år efter kommunisternas fall – alltid försiktig, alltid på den säkra sidan – lät min farmor, som aldrig kom ut till datjan, oss läsa hennes handskrivna memoarer. Vi hade trots allt ett släktträd. Vi hade en historia före revolutionen. Vi hade förlorade släktingar utomlands, också sådana med tyska och polska rötter.

Vi var inte hundraprocentigt sovjetiska. Vi var en kvarleva, en sönderriven bit, en skärva av en stor familj som inte hade överlevt inbördeskriget, Stalintiden och andra världskriget. Det var ett under. Och en katastrof. En massgrav i stället för ett förflutet. Ett dött förflutet. Som inte kan väckas till liv igen.

Men jag försökte väcka det. Jag sökte i arkiv efter dem som saknades. Letade efter familjens förstörda kyrkor, herrgårdar och hus. Trängde in i förlusternas skuggrike, den totala orättens land. Det var familjens arv på fädernet. På moderns sida stod morfar Grigorij som en motvikt, som ett tecken på att rättvisa var möjlig. Och på ödets vågskål låg de tunga, rättvisa och ärofulla krigsordnarna i chokladasken.

I en rättegångsakt hittade jag ett brev. Hustrun till en man som hade gripits och mördats i september 1937 skrev 1957 till KGB. Hon berättade att en av de NKVD-agenter som hade gripit hennes man flyttade in i hans rum två dagar efter arresteringen.

Och så skriver hon 1957, tjugo år senare: ”När han öppnar dörren ser jag ibland några av min mans saker, som är mycket dyrbara för mig som minnen av honom.” Hennes man hade rehabiliterats på grund av ”avsaknad av brottsrekvisit”. Det innebär att den som grep honom var den skyldige. Men hon vågar inte kräva rättvisa. Hon fortsätter att bo dörr i dörr med gärningsmannen.

Varför, frågade jag mig, saknar också jag varje drift mot rättvisa?

Hon ber – nästan en modig handling – att få tillbaka dessa minnessaker, som betyder så mycket för henne. Hon vet att rättvisa är fullständigt omöjlig. Det är ett naturgivet faktum. Och det lever hon med. Det träffade mig som ett slag. Varför, frågade jag mig, saknar också jag varje drift mot rättvisa? Varför sker ingen etisk tändning, ingen gnista som får ett begär efter hämnd att flamma upp, ingen bön om en gudsdom?

Jag bevarar minnet av de dödade, jag vårdar minnen, men inte heller jag vågar kräva att gärningarna ska bestraffas. Det är ingen slump att jag ser spöken, men jag törstar inte som Hamlet efter hämnd.

En dag gick jag till mormors lägenhet. Jag ville veta när och för vad morfar Grigorij hade blivit dekorerad. Någonstans måste hans officerslegitimation finnas, där anledningen till varje utmärkelse stod antecknad. Det visade sig att dokumenten hade gömts omsorgsfullt. Varför, frågade jag mig, skulle mormor ha gömt dem före sin död? Men jag fann dem. Två officerslegitimationer, inte bara en. Min andre morfar, Aleksandr, den ointressante civilisten, hade också en.

I morfar Grigorijs legitimation var sidan »Utmärkelser« fullständigt tom. Det måste vara ett misstag, tänkte jag. Kanske hade ett nytt dokument utfärdats och militärmyndigheten glömt att fylla i sidan. Nej. Alla ordnar och medaljer hade tillhört morfar Aleksandr. Han var ingen civilist. Han var underrättelseofficer. Överste inom den politiska polisen. Han hade tjänstgjort i Tjekan, OGPU, NKVD och MGB.

Leninorden, Röda stjärnan och Röda fanan hade han tilldelats 1937, under den stora terrorn. Efter detta fynd frågade jag min far om han hade känt till sanningen. Det hade han. Han kände till den och tog ändå emot min andre morfar i vårt hem, delade bord och mat med honom, drack vodka med honom och firade min födelse tillsammans med honom. Den siste sonen i den förintade familjen och en professionell förintare vid samma bord.

Varför, frågade jag, berättade du inget för mig? Jag tänkte, svarade far, att det var en onödig börda för dig. Du behövde inte bära den. Och plötsligt, utan att jag hade bett honom, berättade han historien om det gröna repet. Morfar Aleksandr hade brutit sin tystnad. En dag då han var redlöst berusad. Kanske ville han skryta, kanske injaga fruktan.

År 1920 hade han tagits ut till de specialstyrkor som under inbördeskriget rekvirerade spannmål från bönderna. De gick fram så brutalt att bönderna gjorde uppror. Upprorsmännen kämpade tappert och outtröttligt; det var inte länge sedan de själva hade varit soldater i första världskriget. Något annat hjälpte dem också. En ikon av Guds moder. En vördad gammal ikon som enligt människorna i trakten hade en särskild kraft. De upproriska bönderna såg i den en beskyddare som gav dem kraft i kampen mot de gudlösa.

De rödas befälsstab fattade ett beslut: ikonen måste förstöras. Då skulle också upproret förlora sin kraft. Befälhavaren sökte frivilliga. Men första gången trädde ingen fram ur ledet. Specialstyrkorna bestod av brutala slagskämpar och sadister, och ändå… Guds moder. Guds moder. Befälhavaren frågade igen, nu med eftertryck.

Då trädde min andre morfar fram. Han såg en möjlighet att utmärka sig. Två lika unga kamrater följde honom. Tillsammans hittade de ikonen och avlossade gevärssalvor mot den inför de förfärade böndernas ögon. Resterna sänkte de ner i en djup brunn. Och repet som den tunga, stora ikonen hade hängt i inne i kyrkan… Det tog min andre morfar med sig.

En bra sak ska man inte kasta bort. Den kan komma till nytta i livet. Det gröna repet, grönt med invävd koppartråd, som jag som barn hade betraktat som ett magiskt föremål. Repet som inte fick användas. Repet som hade tillhört Guds moders mördare. Repet som fysiskt band mig till honom. Som en navelsträng.

Inte ens nu, under det femte året av Rysslands storskaliga krig mot Ukraina, under det femte året av detta förintelsekrig, har jag intrycket att den ryska oppositionen i exil verkligen är medveten om frågans vidd och brådska: återupprättandet av rättvisan

Statsförbrytarnas straffrihet. Vad är den gjord av? Av rädsla? Av skam? Av en känsla av samhörighet? Känslan av att alla på något sätt bär skuld?

Sovjetunionens brott förblev i praktiken ostraffade. Det berodde bland annat på att civilsamhället alltid koncentrerade sig på minnet av offren, inte på att skipa rättvisa och straffa förövarna. Men minne skapar ingen rättvisa. Listor över offer är inget straff för mördarna.

Den vanligaste och kortaste förklaringen jag har hört är: Vi har ingen rätt att döma. Eller, som Alexander Gribojedov formulerade det: А судьи кто? Vilka ska döma? Det kan förefalla vara en etiskt genomtänkt hållning. Men vid närmare betraktande visar den sig vara en moralisk förlamning, ett avstående från varje verkningsfull moral.

Straffrihet leder till ny straffrihet. På så sätt blir den normalitet. Under de drygt trettio år som gått sedan Sovjetunionens upplösning har Ryssland begått nya statsbrott och inlett nya kolonialkrig. Förvånande nog har Kremlregimens motståndare aldrig gjort kravet på rättvisa till en fast punkt i sin agenda. Oppositionen talade i första hand om korruption, medborgerliga friheter och stulna röster. Men inte om blod, etniska rensningar, systematisk tortyr och tjetjenernas förstörda liv.

Enligt min uppfattning handlar det om samma moraliska förlamning, om en medveten eller omedveten vägran att direkt konfrontera staten i dess roll som mördare – ett fåfängt försök att tämja den människoätande vargen. Inte ens nu, under det femte året av Rysslands storskaliga krig mot Ukraina, under det femte året av detta förintelsekrig, har jag intrycket att den ryska oppositionen i exil verkligen är medveten om frågans vidd och brådska: återupprättandet av rättvisan. Att den inser att frågan måste ställas med full skärpa.

Några kan säga att man först måste nå en punkt där det över huvud taget går att ta itu med frågan. Man måste, heter det, vara realistisk. Därmed förbereder vi oss omedvetet redan för nästa deal, nästa pakt med djävulen. Vi hoppas att de kommande illgärningsmännen åtminstone ska vara något mildare och mänskligare. Som vanligt upphöjer vi dissidenter och nya politiska fångar till hjältar och döljer bakom denna dimridå att vi saknar en tydlig politisk vilja att kämpa för rättvisa åt Ukraina, för att ryska krigsförbrytelser ska bestraffas, oavsett hur många årtionden vi måste vänta.

Denna hjälplöshet vill vi inte se och erkänna. En moralisk hjälplöshet som är ett resultat av livet i den ryska imperiala auktoritarismen. En moralisk hjälplöshet som förlamar oss. Och binder oss till gärningsmannen. Som ett ändlöst grönt rep. Grönt med invävd koppartråd.

Denna text är det tal som Sergej Lebedev höll vid öppnandet av Deutsche Gesellschaft für Osteuropakundes årskonferens »Auktoritarism och våld i Östeuropa« den 26 mars 2026 i Dresden.

Översättning från tyska Ola Wallin

Läs mer. DN:s intervju med Sergej Lebedev från 2025: ”I dag är Ryssland ett dött land, ett zombieland”