Simeone lyfte ”Patetico Madrid” – snart kan en era vara över

Det finns klubbar som under några säsonger går upp i sin tränare, eller om det är tvärtom. Det är inte längre relevant att tala om de två som skilda entiteter, eftersom lagen i fråga är så djupt impregnerade med tränarens idéer. I den här skaran hittar vi förstås Alex Fergusons Manchester United under superåren och Pep Guardiolas FC Barcelona fem, tio år senare. Hit sorterar numer också Diego Simeones Atlético Madrid.

– Jag är lugn, jag har funnit ro, jag är på den plats jag vill, sa Simeone under en helt vanlig efter match-intervju 2024, innan hans röst började stocka sig.

– Jag älskar den här platsen och det är allt, ciao, sa Simeone och gav mikrofonen till en av sina spelare innan han lämnade situationen i tårar.

När ”Cholo” Simeone ställer upp sin startelva inför mötet med Arsenal är det lätt att glömma vägen hit.

Det fanns länge en bild av Atlético Madrid som Spaniens, för att inte säga hela Europas, ärkelosers.

I början av 00-talet rullade ett klipp på spansk tv där en pojke plötsligt frågar sin pappa: ”Varför håller vi egentligen på Atléti?” Pappan är svarslös. ”Vissa saker går inte riktigt att förklara” lyder texten som följer.

Det var en reklamfilm, producerad av klubben själv, året efter att Atlético Madrid åkt ner i den spanska andradivisionen.

Atlético de Madrid, som de nogräknade kallar klubben, hade på den här tiden ett mönster av att vinna cupfinaler och åka ur den spanska förstadivisionen samtidigt. Öknamnet ”Patetico Madrid” var kanske lite hårt, men ganska ofta befogat.

Sedan kom Diego Simeone och började ställa saker tillrätta. Argentinaren hade redan avverkat sex klubbar på fem år som tränare, när han 2011 ställde ner resväskorna i den spanska huvudstaden.

Det var mitt i vintern och Simeone var en nödlösning efter att Gregorio Manzano fått sparken ett par dagar tidigare som en följd av Atléticos cupförlust mot Albacete från den spanska tredjedivisionen.

Drygt 14 år senare har tränaren inte flyttat på sig. Frågan är om det börjar bli dags.

Det är svårt att tänka sig en bättre ”match” än Simeone och Atlético Madrid. Han hade representerat klubben som spelare i två omgångar och lärt sig förstå dess speciella position som grovarbetarnas lag, i dubbel bemärkelse bakom det kungliga Real Madrid i huvudstaden.

Redan under Simeones första halvår vid tyglarna vann man Europa League. Året därpå tog Atlético hem den inhemska cupen och 2014 bröt man den eviga Real/Barça-dominansen och knep den spanska ligatiteln.

Att ”Cholo” Simeone skulle bli hyllad i Madrid låg därmed förstås i korten. Men att han så till den grad uppfattas som ett med klubben, som en sorts supportrarnas storebror, har förstås att göra med hans personlighet mer än något annat. Simeone är något så unikt som en benbrytare, sektledare, testosteron-knippe och romantiker i ett (kort och gott en argentinare, kanske den antropologiskt sinnade skulle säga).

Inför mötet med Barcelona häromveckan tog Cholo med sig Antoine Griezmann, som lämnar klubben i slutet av säsongen, till presskonferens med orden:

– Jag vill tacka dig för ditt hårda arbete och din ödmjukhet. Du är en beundransvärd person i ett samhälle där ungdomar behöver förebilder som dig. Tack för allt du gett oss, ger oss och kommer att fortsätta ge oss. Tack för din lojalitet och för att du vet hur man separerar vänskap och professionell relation, den mellan tränare och spelare.

Simeone avslutade:

– Jag vill uppmuntra dig att fortsätta att ha roligt. Jag bryr mig väldigt mycket om dig. Men om du inte springer i morgon kommer jag att byta ut dig!

Spelaren Simeone är internationellt mest förknippad med bilderna från VM-åttondelsfinalen mellan England och Argentina 1998, då David Beckham liggandes i gräset sparkade Simeone på benet. Simeone föll teatraliskt till marken, Beckham fick rött kort och den engelska fotbollspubliken fick lägga ett av fotbollshistoriens mest ikoniska förlorarklipp till en redan diger samling.

De båda skakade senare hand och drog ett streck över händelsen, men Diego Simeone har haft svårt att tvätta bort stämpeln som filmare och primadonna på de brittiska öarna. Mot Arsenal på onsdagskvällen får han ännu en chans att göra ett nytt intryck.

Av alla glastak han krossat med Atlético Madrid skulle ett visa sig ovanligt robust.

Fram till för tre veckor sedan hade laget mött Barcelona 18 gånger på bortaplan sedan 2006 och inte vunnit en enda gång.

2–0-segern på Camp Nou i första kvartsfinalmötet i Champions League var en triumf för den ultrakompakta och superaggressiva Cholo-bollen. Att man lyckades hålla undan i returmötet var årets kanske mest imponerande insats i Europafotbollen.

I ljuset av segern mot Barcelona såg finalen i Copa del Rey mot Real Sociedad några dagar senare mest ut som en formalitet. Men Atlético Madrid är en institution som opererar utan säkerhetsbälte. När matchen gick till straffar gled cuptiteln obarmhärtigt Simeone ur händerna.

– Ansvaret är helt och fullt mitt, sa han efteråt, trots envisa försök från journalister att tillskriva domaren ett par tveksamma domslut.

Kanske känner han att sagan är på väg mot sitt slut. Tränarkontraktet gäller över nästa år också, men Atléticos supportrar har för länge sedan slutat betrakta Diego Simeone som bara en tränare. Mer än något ses han som en familjemedlem i många hem i den spanska huvudstaden.

Få vågade hoppas att Atlético Madrid skulle nå semifinal i Champions League, det bästa resultatet klubben gjort i Europa på ett decennium.

När de nu är här igen har insatsen höjts. För av alla tabun Simeone lyckats bryta med klubben är detta en fortsatt plåga: Man har tagit sig till två Champions League-finaler under Cholo Simeone, 2014 och 2016, och båda gångerna har man förlorat mot ärkerivalen Real Madrid.

Är det under en säsong där man ligger 25 poäng efter tabelltoppen i La Liga och förlorar Copa del Rey-finalen mot Real Sociedad som man till slut ska ta hem bucklan med Europas största öron? Få saker hade känts som mer typiska för Atlético Madrid.