Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Man går ut och undrar vad som har hänt. Inte en människa syns till. De annars knökparkerade gatorna gapar tomma. I husens fönster är persiennerna neddragna, balkongdörrarna stängda. Det enda som hörs är måsarnas konversation med kråkorna och de egna ekande fotstegen på gatstenarna.
Varje midsommar byter Stockholm ljudbild med skärgården och landsbygden. Där är det stoj och brus och liv, skrän och skratt. I stan råder en stilla tystnad. Allting tycks ha avstannat. Tiden har dragit sig tillbaka och för en kort sekund får jag känslan av att befinna mig i ja, kanske ett annat sekel, eller en roman skriven för länge sedan.
Den strävhårige sambon taxen Douglas drar envist mot den lilla parken. Även den ligger öde. En udda figur dyker upp just som vi är på väg hem. Han bär stickad mössa och vantar. Det är 22 grader varmt.
– En frusen själ, viskar jag till Douglas.
Några kvarter därifrån, vid en busshållplats, står en kvinna. Hon vankar av och an, pratar högt i hetsigt tempo. Tycks resonera med sig själv, gormar till. Ingen annan är där. Inga hörlurar i hennes öron.
Den strävhårige stannar till och tittar nyfiket men avvaktande på kvinnan.
– Det är synd om människorna, säger jag tyst till Douglas. August Strindberg, bara så du vet.
Han uppskattar som vanligt inte min strävan att förkovra honom utan slår dövörat till.
Några dagar senare, när midsommarhelgen är över börjar staden kvickna till liv igen. Matmopparna knattrar envist, balkongdörrarna står åter på vid gavel i värmen och jordgubbsförsäljarna väntar tålmodigt på kunder.
Nere på Strömkajen rynkar en förbipasserande kvinna på näsan åt en solbränd man med bar överkropp. Någon måtta får det väl ändå vara! Ett stenkast därifrån, inne på Nationalmuseum, visas helt nakna kroppar men i skinande vit marmor, uthuggna för så där 250 år sedan av Johan Tobias Sergel. Det är en spännande utställning som blandar nyklassicismens mjuka former med burleska skabrösa tuschteckningar.
– Som livet självt, säger jag djupsinnigt till Douglas när jag kommer hem. Allvar och skratt. Oavsett tid, oavsett sekel. Fantasi och verklighet.
Han ser tvivlande på mig. En verklig korvsnutt slår i hans fyrbenta liv tveklöst ut en imaginär i fantasin.
Läs mer:
Ståhlis senaste kåseri: Nu är det schackdjävulen som bestämmer hemma hos mig
Ståhlis-klassikern (2023): Dammsugaren som bara vill chilla lite
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
