Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
På måndagen kom domen mot den norska kronprinsessans son, Marius Borg Høiby, även kallad bonusprinsen. Han fälldes för flera brott, bland annat för två våldtäkter. Och som väntat blev det flera års fängelse.
Därmed var bonusprinsen ännu en gång med och skrev historia i realtid.
Första gången var sommaren 2001, när hans mamma gifte in sig i kungafamiljen som därmed även blev hans. En familjekonstellation i modernaste laget, för konservativa rojalister. Men å andra sidan var det nya millenniet här och bonusbarn självklara inslag i Norden.
Nu, när han döms av Oslo tingsrätt, har det gått 25 år sedan han lyftes upp på slottsbalkongen under bröllopsdagen. Och många som minns den söta 4-åringen, som blickade ut över folkmassan och därefter växte upp på kronprinsparets residens, ställer samma frågor som Svenska Dagbladet i våras:
Vad hände på vägen?
Varför gick det fel?
Svaret, som även anges i artikeln, är att ingen vet.
Men bara att frågorna ställs är unikt i en tid när dömda allt oftare avhumaniseras och fokus ligger på att straffa här och nu, exempelvis genom att skicka allt yngre personer i fängelse. Det pratas väldigt lite om hur det första brottet hade kunnat förhindras eller hur omgivningen borde ha agerat för att det inte skulle bli fler.
Kanske beror skillnaden i ansats på att Marius Borg Høiby har en ovanligt privilegierad bakgrund, med familjemedlemmar som intygar att de gjort sitt bästa för att stötta och sökt professionell hjälp. Kanske anses kungliga föräldrar ha ett extra stort ansvar för sina barn, även när de är vuxna, eftersom eventuella skandaler sänker förtroendet för monarkin och vuxna barn inte nödvändigtvis försörjer sig själva.
Vad som då glöms bort är att alla en gång har varit fyraåringar.
Men en annan orsak är sannolikt att många fortfarande ser 4-åringen framför sig – inte mannen. Och för att acceptera att någon som en gång var ett oskyldigt barn, nu är en brottsdömd vuxen, krävs en vettig förklaring.
Vad som då glöms bort är att alla en gång har varit fyraåringar (troligtvis rätt söta). Det gäller även dem som är djupt insyltade i grov kriminalitet, men uppväxta långt utanför rampljuset, så att bara de närmaste minns hur oskyldiga de en gång var.
Dock måste samma frågor ställas även där.
Vad hände på vägen?
Varför gick det fel?
Svaret ursäktar givetvis inte brotten. Men det kan förhindra att det blir fler.
Läs mer:
Susanne Nyström: Menar Ulf Kristersson allvar med sin vänsterchock?
DN:s ledarredaktion: Glöm inte riskerna med sommarlovet




