Sverigedemokraterna eftersträvar ”ett försiktigt framåtskridande” heter det i partiets stadgar. Värdekonservatism är ett nyckelord, en solidarisk välfärdsmodell ett överordnat mål.
Säkert kunde lantliga kommunalgubbar i min avlägsna barndom ha använt ungefär samma ord för vad de ville åstadkomma. Dock med ett viktigt undantag: ”solidarisk” var på den tiden ett entydigt radikalt ord. Socialdemokrater kunde använda det men absolut inte högermän eller ens centerpartister (som på den tiden hette bondeförbundare).
Sedan dess har ordet urvattnats. Det är över huvud påfallande att en stor del av den centrala vokabulär som står de politiska partierna till buds förlorat sin skärpa. Socialdemokraterna kan stoltsera med sin patriotism och de många partierna till höger är inte längre främmande för att påtala att vanliga människor kan få ekonomiska problem. De centrala politiska skillnaderna kommer till uttryck på andra sätt än verbalt. Snarare anklagar man motståndarna för att bryta mot deklarerade mål. De politiska debatterna blir därför oklara. Det är inte orden utan innebörden i dem som är partiskiljande.
Man anar en idyll där Astrid Lindgren hade kunnat låta några av sina unga hjältar leva ett spännande liv. Är det inte 1950-tal?
Vi kan koncentrera oss på ord som genom SD blivit centrala: Sverige och svenskhet. För SD fanns det en gång ett rent och obefläckat Sverige. Överst på partiets hemsida finns ett foto med några småhus i trä. Man anar en idyll där Astrid Lindgren hade kunnat låta några av sina unga hjältar leva ett spännande liv. Är det inte 1950-tal?
Över bilden står texten ”Sverige ska bli bra igen”. Därefter följer en text där ”vänsterliberal politik” sägs ha förstört landet. Nu härjar gängen här, människor lever i utanförskap och det har blivit dyrare att leva. Partiet motarbetar dessa avarter och strävar efter ett Sverige som åter hänger ihop, där man är trygg och kan se fram emot en bra pension. Dit ska man komma genom ”seriös migrationspolitik”, ”billigare bränsle”, ”trygghet på riktigt” och ”en riktig välfärd”.
Det är viktigt att den politik som SD säger sig motverka kallas vänsterliberal. Det är ett begrepp som annars inte brukar användas. Men vi vet att SD:s utpekade huvudmotståndare är Socialdemokraterna, och det måste i första hand vara det partiet som står bakom den vänsterliberala politiken. Den är alltså inte socialdemokratisk, än mindre socialistisk utan vänsterliberal.
Ordet är inte nytt; redan Per Gahrton gjorde 1967 anspråk på den beteckningen för Folkpartiets Ungdomsförbund som han då ledde. Det förblev också rätt länge ett ord för radikala folkpartister (som i dag kallas liberaler och inte alls är radikala). Men nu är det alltså SD:s ord på motståndarna och det är tänkt som en förolämpning.
Hur svarar nu S på detta? Egentligen inte alls. Magdalena Andersson faller själv in i samma retorik och ordar om det underbara Sverige. I ett tal på nationaldagen nämner hon ordet ”Sverige” 38 gånger (Dagens ETC 5/6).
Det är uppenbart att SD förändrat den politiska retoriken i landet. Det gäller att säga vackra ting om Sverige. Ordet ”vänsterliberal” blir däremot oväsentligt, man måste först deklarera sina nationalistiska böjelser.
Sett i ett större sammanhang ligger det ingenting konstigt i detta. Det går en våg av nationalism över världen. Vid ett annat tillfälle råkade Magdalena Andersson säga ”Sverige först” men tog sedan förskräckt tillbaka det, eftersom det ”lät som Trump”. Men det är inte konstigt. Trump är bara den starkaste rösten i en internationell kör om olika hemländers förträfflighet.
Vid ett första ögonkast kan det låta oskyldigt. Det är väl trevligt att människor är stolta över den del av världen där de hör hemma.
Tidigare i historiken har nationalismen varit en viktig drivkraft bakom en rad katastrofer
Men den nationalism som nu tar form är inte ofarlig. Vi behöver bara kasta en blick på Putins Ryssland för att inse faran. Tidigare i historiken har nationalismen varit en viktig drivkraft bakom en rad katastrofer.
Första världskriget hade sin grund i reella politiska och ekonomiska motsättningar. Men dessa fick en stor del av sin energi och hetta i den militanta nationalism som odlats i de krigförande länderna. Frankrike och Tyskland betraktade varandra som dödsfiender, och i Storbritannien var temperaturen bara aningen lägre.
Min egen farfar, född 1874, menade ännu på ålderns höst att norrmännen ”förolämpat gamle kung Oskar” och därför borde ha bekrigats
I Norden odlades också kärleken till det egna landet med frenesi. Man behöver bara erinra sig konvulsionerna när Norge och Sverige skulle komma loss från sin omaka personalunion. Min egen farfar, född 1874, menade ännu på ålderns höst att norrmännen ”förolämpat gamle kung Oskar” och därför borde ha bekrigats.
Under andra världskriget drevs nationalismen till rent vanvett i det nazistiska Tyskland. Men den florerade också i andra länder, även Sverige. Men här började kärleken få olika nyanser. Vad var det svenskarna skulle vara stolta över – Gustav II Adolf eller det framväxande välfärdssamhället? Det gamla Högerpartiet, Moderaternas föregångare, ville hylla ”hjältekonungarna”, medan Socialdemokraterna hade sin kärlek till de goda barnbidragens och pensionernas land.
I vår tid har en annan, mörkare och brutalare nationalism tagit form. Den är typisk för den radikala höger som spridit sig över världen. Medan den gamla nationalismen såg grannländerna som dödsfiender, lever högernationalisterna i sämja från Åkessons Sverige till Trumps USA. Motståndarna finns i det egna landet – de avskydda ”vänsterliberalerna”.
”Make America great again” var Trumps stridsrop. Det förlorade paradiset behövde man inte ge fasta konturer
Överallt talar man om ett lyckligt förflutet som gått förlorat. ”Make America great again” var Trumps stridsrop. Det förlorade paradiset behövde man inte ge fasta konturer. Det var en känsla man fångade, inte ett sakförhållande.
I Sverige odlar Sverigedemokraterna en besynnerlig myt om att välfärdssamhället egentligen är en skapelse av högern. Socialdemokraterna har bara urholkat ett gott tillstånd. Det enda sakliga stödet för den märkliga tesen är en detalj: det var högermannen Rudolf Kjellén som först använde ordet ”folkhem”. I övrigt var högern motståndare till varje välfärdsreform.
Det är väl ett tecken på vår samtids politiska förvirring att Socialdemokraternas svar på angreppen är att själva tala högstämt om Sverige. Nationalismens gift har angripit också dem.
I en sådan konjunktur gäller det att vara en god internationalist.
Läs mer:
Sven-Eric Liedman: Varför har drömmen om en bättre värld falnat?
Sven-Eric Liedman: Svenska politiker kryper för en brottsling som Donald Trump
