Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Ulf Kristerssons lag hade behövt en knall i partiledarmötet. För oppositionen räckte det med oavgjort, de behövde kanske inte ens det – oppositionspartiernas överläge i opinionen motsvarar i nuläget mer än en halv miljon väljare. Regeringspartierna måste utnyttja varenda dag fram till valet maximalt.

Därför kom den senaste stormen runt Sverigedemokraterna ovälkommet för Ulf Kristersson.

Lite otippat är det något så knastertorrt som kvittningssystemet i riksdagen som har ställt till det för statsministern. Systemet – som gör det möjligt för ledamöter att vara frånvarande – bygger på ett handslag mellan partierna, men Sverigedemokraterna struntade i handslaget när de förstod att de riskerade att förlora ett viktigt lagförslag om medborgarskap. Genom att lura de andra partierna såg de till att förslaget gick igenom ändå.

Sverigedemokraternas offensiva agerande underminerar det argumentet och spelar oppositionen i händerna

Att SD blåste de andra partierna ses av oppositionen som ett bevis på att Åkessons parti är ett ”kaosparti”, en kraft som inte bör släppas in i regeringen.

Ulf Kristersson höll god min men är knappast lycklig. Hans och de andra Tidöledarnas viktigaste argument är ju att de – i motsats till oppositionen – säger sig skapa ordning och stabilitet. Sverigedemokraternas offensiva agerande underminerar det argumentet och spelar oppositionen i händerna.

Regeringen behöver vinna ett antal viktiga omröstningar i vår – nu kan regeringspolitiken falla för att någon ledamot fastnat på toaletten eller kommer med ett försenat tåg.

Energikrisen var annars den fråga som toppade debatten. Just diesel- och bensinpriserna kan ha varit det som gav Ulf Kristersson statsministerposten 2022. Tidöpartierna hoppas nu att energikrisen ska ge dem ännu ett bränsleval, och pekar gärna på oppositionens splittring – där MP och V inte vill sänka bränsleskatterna medan S och C ställer upp på regeringens sänkning.

Men det är en sak att vara i opposition och en helt annan att bära ansvaret. Även om högern med fog kan hävda att energikrisen kommer utifrån är det regeringen som får hantera de problem svenskarna får av höjda priser, räntor och arbetslöshet.

Magdalena Andersson försökte tackla oppositionens splittring genom att mana till samling – ”nu är det inte läge för tjafs och spel, jag står redo!”

Men regeringen vill inte debattera bränslepriser med Andersson, de vill ha repris på förra valets batalj med Miljöpartiet, något som möjligen gladde Miljöpartiets Amanda Lind men knappast någon annan i oppositionen.

Det tog som vanligt bara några sekunder innan Ulf Kristersson kom in på kärnkraftsfrågan.

Kärntekniken fortsätter att spela rollen som kulturpolitisk knölpåk i svensk politik. Statsvetarna i Göteborg visade förra året att de mest entusiastiska kärnkraftsanhängarna finns bland de nationalistiska väljarna – de som är motståndare till flyktingmottagning och mångkultur förespråkar nästan alltid mer kärnkraft. Kärnkraft har mycket länge varit en vänster-högerfråga men på senare år har den alltså också fått en tydlig kulturkrigsdimension.

Det är tveksamt om kärnkraften fortfarande är en fördel för högerpartierna. Dels har regeringen själv visat att kärnkraften kommer att bli dyr och att det är väljarna som kommer att få betala – antingen som skattebetalare eller elkonsumenter. Dels har den blivit en surfråga mellan Tidöpartierna, efter att M och SD stoppat Ebba Buschs försök att skapa en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken.

Vindkantringen i migrationsfrågan har överraskat partierna på bägge sidor av politiken

Munhuggningen om arbetslösheten påminde om att det var 20 år sen jobbfrågan var så tung i en valdebatt som nu. Problemet kan inte längre isoleras till en diskussion om nyanländas svårigheter att få jobb, också många etablerade svenskar har ställts utanför arbetsmarknaden. Enligt Magdalena Andersson har regeringen ”skickat en fullsatt buss per dag ut i arbetslöshet”.

Jobben är en klassisk vänster-högerfråga där Socialdemokraterna anser sig bära på de stoltaste traditionerna – och det är ingen tvekan om att det är S som har mest att vinna på den frågan. Men det var flera decennier sen någon regering var i närheten av full sysselsättning – antalet arbetslösa har räknats i hundratusentals oavsett om regeringen varit S-ledd eller M-ledd.

Skulle Andersson bli statsminister i höst är det alltså upp till bevis om hon klarar arbetslösheten bättre än sina socialdemokratiska företrädare. Annars väntar en svekdebatt.

Vindkantringen i migrationsfrågan har överraskat partier på bägge sidor av politiken. Vårens opinion mot vad många uppfattar som orimliga beslut att förvisa tonåringar och arbetskamrater har skapat ett helt nytt klimat – nu är det de politiker som vill strama åt migrationslagarna som får stå till svars. Jimmie Åkesson bekände att han är rädd för att debatten ska vända.

Hans oro är begriplig, invandrare diskuteras inte längre som ett anonymt kollektiv och invandringspolitiken är inte enbart som en fråga där systemets behov går före individens.

De nya tongångarna missgynnar regeringen men passar även Socialdemokraterna ganska illa eftersom S-ledningen jobbat hårt på att visa upp en stram kurs. Det är alltså inte bara regeringspartiernas valstrateger utan också Socialdemokraternas som tvingas anpassa retoriken.

Förslaget att riva upp permanenta uppehållstillstånd – som kan påverka hundratusentals människor som lever i Sverige – seglar upp till en verklig valfråga – för en gångs skull en migrationsfråga där oppositionen står ganska enad mot en splittrad högersida.

Share.
Exit mobile version