Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Liberalerna har i dag fem statsråd medan Sverigedemokraterna har noll. Ändå var SD fem gånger större i valet. Det säger sig självt att en sån relation inte kunde hålla i längden.

Nu ska den drastiskt förändras. Vinner högersidan valet kommer SD sannolikt att vara det parti som har flest ministrar. Bilden av hur stor makt Jimmie Åkesson kan få efter valet klarnar när vi föreställer oss vilka SD-politiker som kan besätta taburetterna i en kommande Kristersson-regering.

Men en lika intressant fråga är vad som blir kvar till småpartierna när SD och M delat bytet. Det handlar inte bara om att de får färre poster utan om vilket inflytande Ebba Busch och Simona Mohamsson kan få över regeringspolitiken.

Ett parti som får nöja sig med kanske två–tre statsrådsposter tvingas satsa på sina säkraste frågor. Och blir därmed också smalare politiskt. Även om man går till val med hela sitt politiska program, blir det ansvarsområdena i regeringen som väljarna sedan kommer att förknippa partiet med.

Liberalerna blir bokstavligt talat bara ett skolparti – om de alls kommer in. Med utbildningsminister, skolminister och kanske ytterligare någon mindre statsrådspost.

Kristdemokraterna riskerar att få återgå till nischen som vård- och äldreparti. Där socialdepartementet med sjukvård och äldreomsorg blir navet KD snurrar kring. Ebba Buschs försök att bredda sitt parti till näringsliv och energi blir då en kort parentes.

Under Tidöregeringens första mandatperiod har moderater, kristdemokrater och liberaler åtnjutit ett borgerlighetens privilegium. När regeringen blev rent borgerlig och det största partiet ställdes utanför fick de ett oproportionerligt inflytande. Nu blir de av med sina privilegier och måste konkurrera på lika villkor med SD.

Också för Moderaterna blir det en stor omställning, de tvingas vänja sig av med att ensamma härska över statens hårda kärna – som finansdepartementet, utrikesdepartementet, justitiedepartementet och försvarsdepartementet. Det finns ingen anledning för Jimmie Åkesson – som redan släppt statsministerposten – att avstå från sin beskärda del av de tunga kommandoposterna i en regering.

Moderaterna kommer knappast att släppa finansdepartementet, men får då betala med andra centrala departement. Statsministerposten och finansministerposten är de två mäktigaste ämbetena i varje regering och det blir dyrt för Ulf Kristersson att behålla bägge. Vill han dessutom ha kvar en moderat på utrikesministerjobbet blir det ännu dyrare.

Ministerposter ger inte bara bara tjusiga titlar och chansen att åka statsrådsbil. Ministrar utformar lagar, styr myndigheter, tillsätter tunga chefer och har ett ord med i laget vid regeringsbordet. De har makt över debatten och opinionen och är regeringens ansikten mot väljarna.

Och – inte oviktigt – med varje statsrådspost följer ett helt knippe intressanta och välavlönade karriärjobb som partiet får besätta med eget folk.

Vid en Tidöseger i valet kommer många blickar att vändas mot Gunnar Strömmer. Alla Sverigedemokraternas kärnfrågor sköts av justitiedepartementet – inklusive migrationen som Kristersson i praktiken lovat Åkesson – och det verkar inte sannolikt att SD-ledaren låter M fortsätta leda ett så centralt arbete. Det blir en av Kristerssons många huvudvärkar att hitta ett annat uppdrag åt Strömmer.

Share.
Exit mobile version