Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ett av socialisten Karl Marx mest berömda citat handlar om att ”historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars.” Historien om regeringen Kristerssons säkerhetsrådgivare har med den senaste turen gått in i just det stadium när det – trots det potentiella allvaret – är svårt att inte dra på munnen åt hela saken.
När statsministern tillsatte en särskild tjänst som nationell säkerhetsrådgivare ville han markera att han – i motsats till sina socialdemokratiska föregångare – tar den nationella säkerheten på utomordentligt stort allvar. Det nya världsläget kräver nya tag, var budskapet. Eller som den officiella motiveringen lydde: ”Sveriges krishantering måste organiseras så att den speglar dagens komplexa hotbild och risker.”
Posten besattes först med moderaten Henrik Landerholm – en gammal vän till Ulf Kristersson – som knöt till sig ett 70-tal anställda. Några månader senare glömde Landerholm ett antal sekretessbelagda handlingar – varav en uppgavs vara säkerhetskänslig – på en kursgård norr om Stockholm.
DN:s avslöjande fick stor uppmärksamhet och föranledde skarp kritik mot Landerholm, en kritik som statsministern delvis instämde i samtidigt som han sa sig ha fortsatt förtroende för Landerholm. En försvarslinje som inte höll särskilt länge – när en förundersökning sattes igång mot säkerhetsrådgivaren tvingades Kristersson ge Landerholm silkessnöret.
Därmed hoppades statsministern att ha röjt den akuta krisen ur världen men det skulle snabbt visa sig vara en förhastad slutsats. Landerholms efterträdare fick bara tolv timmar på posten innan också han sparkades efter att DN ställt frågor om en bild av känslig karaktär.
Kristerssons osentimentala hantering av sin andra utnämning ledde till en diskussion om moralism och överdriven räddhågsenhet. Och det hastiga agerandet berodde sannolikt mer på politik än på säkerhetsbedömningar. Regeringen ansåg sig inte ha råd att låta det fortsätta storma om rollen – som är extra ömtålig eftersom den är Ulf Kristerssons personliga projekt. Det var en klen tröst att Henrik Landerholm senare friades i tingsrätten, en dom som överklagats.
Den snabba rotationen på jobbet är illa nog. Att på mindre än tre år tvingas tillsätta tre personer signalerar inte stabilitet. Att nu den tredje – Niclas Kvarnström – visar sig ha tappat bort sin bok med anteckningar från ett känsligt Natomöte gör därför ont värre för regeringen, alldeles oavsett hur känsliga anteckningarna visar sig vara.
Nyheten om att också den senaste säkerhetsrådgivaren glömmer papper skapar sannolikt fler leenden än oroskänslor. Med andra ord har Kristersson drabbats av motsatsen till det tunga allvar han ville signalera genom att inrätta tjänsten. Tragedin har gått över i fars.
Socialdemokraterna har försökt maximera den politiska nyttan både i den offentliga debatten och i riksdagens konstitutionsutskott, och anklagat statsministern för medveten mörkläggning.
Oavsett hur det går med Kvarnströms borttappade skrivbok kan hans dagar på posten vara räknade. Skulle Magdalena Andersson (S) bli statsminister efter valet kommer hon att avskaffa tjänsten. I stället ska en socialdemokratisk politiker utses till statssekreterare under Andersson, med uppdrag att bland annat sköta säkerhetsrådgivarens uppgifter. Stalltipset är att jobbet i så fall går till Paula Carvalho, i dag internationell sekreterare för Socialdemokraterna.
Oavsett vem som får jobbet kommer många att hålla ögonen på var vederbörande lägger sina papper.
Läs mer: Nationella säkerhetsrådgivaren glömde anteckningsbok under Natos toppmöte
