Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Torborg Nedreaas
”Trollskärvan”
Övers. Cilla Naumann
Wahlström & Widstrand, 252 sidor
Hur många norska mästerverk orkar vi med?
Ett till, allra minst.
Torborg Nedreaas upplever just nu en internationell renässans av samma slag som flera andra kvinnliga 1900-talsförfattare fått på senare tid. Och i år har hon – för första gången sedan 1948 – mycket skickligt översatts till svenska av Cilla Naumann. Det var minst sagt på tiden, får man i efterhand konstatera.
Först ut var ”Av månsken växer ingenting”, som gjorde succé och på dessa sidor kallades för ”en fantastisk roman”. Nu smider förlaget medan järnet är varmt och skickar ut ”Trollskärvan” bara några månader senare. Det är första delen i ”Trilogin om Herdis”, med del två inplanerad till oktober.
”Trollskärvan” visar sig faktiskt också vara en fantastisk roman. Hon var inget one hit wonder, Nedreaas. Men beteckningen ”Trilogin om Herdis” är lite missvisande, åtminstone för denna första del. Lilla, halvmobbade Herdis är långtifrån ensam sol i ”Trollskärvans” universum.
Snarare kommer mycket av storheten i denna skildring – av hur en fågelflock av flickor drar runt på Bergens gator under de skälvande åren före första världskriget – just från berättarperspektivets vidd. Synvinkeln skiftar från kapitel till kapitel. Även om det börjar och slutar med Herdis – med regn och eld och ensamhet.
Hon är ett säreget barn, som ljuger utan att kunna hjälpa det och ofta glömmer bort tid och rum. Medan de andras gemenskap tycks fullkomligt självklar är Herdis ingående i den alltid på nåder. Ibland inte ens det. Romanen börjar med att hon är ensam i ett strömmande regnoväder och bedjande knackar på olika kamraters dörrar. Drypande våt blir hon till slut insläppt i ett varmt kök – men får då höra det glada stojet tystna och anar förtvivlat ”den skröpliga hemlöshet hon förde med sig in”.
Det är svårt att inte tänka på Tove Janssons Mårra, som desperat längtar efter ljuset men släcker det med sin närvaro. Svårt att över huvud taget stå ut. Nedreaas skildrar ensamhetens ökenliknande sterilitet så ohyggligt väl.
Visserligen har Herdis förmågan att se skönheten i regnets dansande, skummande lek och andas in fridfullheten i dess doft. ”Det var ett förunderligt sällskap, hon fick ha det för sig själv och tycka om det”. Men ett sådant sällskap räcker inte långt. ”Det gick ju inte att företa sig något med regnet, det gick inte att leka affär eller något annat, man kunde inte utveckla vänskapen till att göra något meningsfullt.”
Och även när Herdis får vara med i flickflocken och leka affär med dem ligger öknen och lurar under alltsammans. Efter enträgna böner blir hon tilldelad rollen som bagare, och slukas av den. Stenarna på marken förvandlas genast till kakor, och hon njuter i fulla drag av den gemensamma fantasin om ”vita sockertoppar med silverpapper i botten […] högar av chokladkakor och stora burkar med färgglada karameller.”
Levnadsglada, lungsjuka Julia konfronteras med liket, och måste kasta sig ut i det kalla blåskimrande vattnet – som antagligen kommer att förkorta hennes liv – för att känna att hon lever.
Men när den äldre Evelyn upptäcker Herdis upplöser hon genast leken och tar de andra med sig upp på berget i stället. Herdis får inte följa med.
Det blev kallt runt henne. Och förfärligt stilla. Nu ägde hon ensam alla butikerna. Och hon tittade ut över sin nya egendom som var sten, sten – stora och små stenar, alla slags stenar.
Senare får vi lära känna Evelyn, och hennes vid första anblicken obegripliga grymhet blir något mer begriplig. Det handlar inte bara om det elementära, att mobbaren har det svårt hemma – även om mobbaren har det svårt hemma – utan om att Evelyns perspektiv placeras på samma plan som Herdis. Romanen är inte hierarkiskt ordnad. Och barndomens sinnlighet – försvarslösheten inför färger, ljud och (framför allt) dofter – tillhör alla.
Även om den ser olika ut beroende på var i Bergens socialt skiktade landskap man befinner sig. Lukten i en farstu i Herdis välbärgade kvarter är ”gulröd […] en god blandning av bakverk, damm och rök från spisen”, medan den svarta målarfärgen i det fattiga Smittet slickar husväggarna som ”döda lågor” – dock upplysta av höstliga lönnar vilka ”sög till sig allt ljus från den silvergrå regnhimlen och reflekterade dem med en overklig, solgul intensitet.” Nedreaas språk är ett kalejdoskop, som de ständiga perspektivskiftena får att snurra runt, runt.
Själva romanens form påminner om ”Trollskärvan” i titeln. Den är egentligen en glasbit som Herdis sätter för ögat varpå världen störtar samman i kaskader av färg. Någonting liknande händer läsaren. När barnen krockar med varandra ute på Bergens gator bryts perspektiven – bryter ihop – till ett doftande, glittrande, regnvått stenlandskap.
I detta stenlandskap sker också ett fruktansvärt mord. Nästan som i förbifarten. Romanen fortskrider alltjämt i maklig takt och flickflocken fortsätter sina lekar lika obekymrat som alltid medan minnet av kamraten bleknar. Men Nedreaas glömmer inte, och skapar med kontrapunktsteknik romanens kanske mest minnesvärda scen. Levnadsglada, lungsjuka Julia konfronteras med liket, och måste kasta sig ut i det kalla blåskimrande vattnet – som antagligen kommer att förkorta hennes liv – för att känna att hon lever.
Sinnligheten vinner pyrrhussegrar mot döden.
Läs mer om Torborg Nedreaas internationella succé och första roman på svenska
Här kan du läsa DN:s bokrecensioner och här finns fler texter av Samuel Levander
