När Rysslands fullskaliga invasion inleddes hade ett försvarssystem bestående av drönare – som skjuter ner eller stör ut andra drönare – aldrig testats i krig. Fyra år senare är denna typ av ”drönarjägare” oumbärliga delar av det ukrainska och det ryska luftvärnet.
Det som nu sker i kriget, storskaliga luftangrepp med hundratals projektiler som avfyras var och varannan natt, har inneburit helt nya krav på luftförsvaren. Att använda sig av luftvärnsrobotar som kostar hundratusentals kronor styck vore ohållbart.
För att stå emot billiga, massproducerade attackdrönare, krävs också billiga försvarsprojektiler – som också går att producera i stora mängder.
De senaste åren har ukrainska tillverkare utvecklat en lång rad försvarsdrönare som angriper anfallande drönare på olika sätt. Vissa avfyras som en traditionell luftvärnsrobot, andra kan avfyra flera skott och en del stör ut inkommande projektiler med kraftig ström.
– Ukraina har bara låtit fantasin sätta gränserna och alla sätt som fungerar är bra, säger Hans Liwång, professorn i försvarssystem vid Försvarshögskolan.
Det finns några modeller som används särskilt flitigt av det ukrainska försvaret.
Modellen Sting är en sådan. Med en stridsspets på ett halvt kilo och en produktionskostnad på cirka 20 000 kronor är den effektiv för att ta ner ryska långdistansdrönare.
Octopus är en annan ukrainsktillverkad ”drönarjägare” som styrs med AI-assistans och som kan bära en sprängladdning på drygt ett kilo. Jämfört med Sting är den lite dyrare att tillverka.
De senaste månaderna har Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj varit på turné i både Mellanöstern och Europa. Han har undertecknat avtal om drönarsamarbeten med en lång rad länder – som nu vill ta del av det krigsdrabbade landets erfarenhet och teknologi. Teknik och en kapacitet som man tvingats ta fram på grund av invasionen.
Ukraina kan tillverka 2 000 interceptordrönare om dagen, fler om det finns investering till det, meddelade Zelenskyj under ett besök i Storbritannien i mars. Han poängterade att Ukraina har ett effektivt system för att ta ner Iranutvecklade shaheddrönare, som Ryssland använder i kriget.
Det ukrainska försprånget gällande drönarförsvar blev tydligt när Israel och USA bombade Iran – som svarade med att angripa energianläggningar i de närliggande Gulfstaterna.
Bara någon vecka in i det kriget var ukrainska ”drönarjägare” i luften över Saudiarabien och Förenade arabemiraten.
– Storskalig tillverkning av dessa finns knappt utanför Ukraina och Ryssland, säger Hans Liwång.
I andra länder tillverkas försvarsdrönarna fortfarande i ett utvecklingsstadie. Ukraina kan därför få bra betalt för kompetensen man tvingats bygga upp.
Eftersom försvarsdrönarna inte kan skydda mot större robotar och raketer kommer de aldrig kunna ersätta traditionella luftvärnssystem. De utgör snarare ett viktigt komplement.
– Kriget har inneburit nya ledningsutmaningar. Länder behöver utnyttja och planera luftförsvaret på ett annat sätt och använda många olika system samtidigt. Den kunskapen har Ukraina byggt upp, inget annat land har gjort det.
Till och med för världens största krigsmakt USA, som har tillgång till de mest avancerade systemen, har den nya krigsföringen inneburit en lucka i försvarsförmågan, enligt Hans Liwång.
– USA har varken system eller vana att försvara sig mot den här typen av massattacker. Det krävs svåra prioriteringar för att inte skjuta bort avancerade vapen på fel inkommande drönare eller robot.
Trots att president Donald Trump hävdat att USA har den mest avancerade drönarteknologin i världen avslöjade Reuters på onsdagen att amerikanerna redan implementerat ett ukrainskt försvarssystem vid landets flygbas i Saudiarabien.
På sikt ser Hans Liwång att även Sverige kommer utforma någon form av försvar bestående av ”drönarjägare”.
– Den diskussionen finns redan, men den svenska drönarverksamheten är fortfarande på experimentnivå. Utmaningen är att detta behöver implementeras i många förband, på många platser, för att göra nytta. Den resan har Sverige bara börjat.
Eftersom teknikutvecklingen går så snabbt och modellerna snabbt blir utdaterade handlar det för svensk del om att få kompetensen på plats, snarare än att börja köpa in massvis med utrustning, enligt Liwång.




