Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Susie Boyt
”Älskad och saknad”
Övers. Eva Åsefeldt
Albert Bonniers förlag, 265 sidor
En missbrukande tonårsdotter föder ett barn och mormor griper in. Sorgligt och vanskligt, men inte helt ovanligt.
Den brittiska journalisten och författaren Susie Boyt tar sig med ordrik känslighet an historien om Ruth, som plötsligt får en ny uppslukande livsuppgift. Hon har levt ensam med sin dotter, Eleanor, som glidit allt längre ifrån henne. Ruth har kämpat, täckt upp, förödmjukat sig i rädsla för att bli utesluten men dottern har varit kallsinnig och fientlig. Kapat alla livlinor och trasslat sig fram i sitt pundarliv.
Efter ett kapitel som måleriskt och omsorgsfullt fångar Ruth som hennes liv ser ut, med lärarjobb och nära väninnor – alla med sina egenheter – skär den brutala verkligheten igenom i kapitel två. Dopet av Lily. Det börjar med att Ruth säljer ett värdefullt konstverk och anländer till kyrkan med ett kuvert med pengar. Mycket pengar. De ska användas som hårt argument för att den nydöpta flickan ska få följa med hem till Ruth.
Även om förutsättningarna för att knarkarföräldrarna ska kunna ta hand om sitt barn är minimala framställs mormorspengarna som en sorts kidnappning, eller ett köp. Säkert nödvändigt om den lilla ska ha en chans, men dock. Scenerna från kyrkan drar ner oss i en helveteskrets av misär. En handfallen präst, allmän röra, en plötsligt utsedd gudmor som slocknat efter att ha varit påtänd och måste väckas ur sin dvala med kaffe. Bottenläge, även om Guds välsignelse läses över barnet och de anhöriga.
Barnet Lily visar sig från början vara ett litet solsken. Nöjd, glad, belåten. Hon förgyller mormoderns liv, som länge varit tömt på mening och hopp
Men kanske att dopet betydde något trots allt? Barnet Lily visar sig från början vara ett litet solsken. Nöjd, glad, belåten. Hon förgyller mormoderns liv, som länge varit tömt på mening och hopp. ”Lily hade en sund inställning till livet, hon var väldigt förtjust i det, hade förmågan att pressa stor lycka ur allt från champinjoner till trådrullar, ganska fantastiskt egentligen när man betänkte att hon hade blivit halvt förgiftad redan innan hon föddes.”
Susie Boyt anstränger sig för att i detalj fånga en känsla, upplevelse, insikt. Mestadels träffsäkert. Och skildringen av de fruktlösa ansträngningarna för att hantera ett barn med allvarliga drogproblem är hjärtslitande. Problemet är att det blir lite för mycket av det goda, rent språkligt.
Författaren ger pedantiskt akt på vad Ruth upplever, tolkar den tillgivna Lily, som mormodern ”teskedsmatar med kärlek” på längden och tvären
Som ung (men inte nu längre) var jag fascinerad av kvasifilosofiska utläggningar om nästan vad som helst. Minns två tjejer som i timmar höll i gång hårklyverier om skillnaden mellan leverpastej och roquefortost. Jag får lite av samma känsla inför Susie Boyts minutiöst utformade iakttagelser. Som miniatyrmålningar. Allt ska med fast pytte-pyttesmått, med finaste pensel. Författaren ger pedantiskt akt på vad Ruth upplever, tolkar den tillgivna Lily, som mormodern ”teskedsmatar med kärlek” på längden och tvären. Det här gör texten alltför ofta stillastående. Mångordigheten blockerar tempot.
Och försöken att vara vitsig kan hamna helt snett, som när den åttaåriga Lilys nya krafsiga och spretiga skrivstil ska beskrivas: ”Hon skriver som en gin-och-ciggälskande gammal författare som hemsöks av ungdomens kärleksaffärer och har lämnat bort sin son.” Dessutom, hur många koppar te med kex och marmelad kan man dricka i en roman, och hur utförligt behöver receptet på pasta med musslor vara, utan att det går läsaren på nerverna?
Ett ryck och så får texten plötsligt fart. Sen tillbaka igen till de relationella detaljstudierna i familjedramat
Samtidigt är historien gripande. En kvinna med hjärtat på rätta stället kämpar för det hon tror och känner är rätt och rimligt. Och det händer av och till dramatiska saker i romanen kring liv och död och kärlek. Ett ryck och så får texten plötsligt fart. Sen tillbaka igen till de relationella detaljstudierna i familjedramat.
Susan Boyt är dotter till konstnären Lucian Freud och barnbarnsbarn till psykoanalysens fader Sigmund Freud. Om det nu kan ha med saken att göra?
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur




