I DN Kulturs artikelserie gräver skribenterna i sandstranden och skriver om livet vid vattenbrynet.
Badstranden är en infantil biotop. Klibbiga drycker med miniparasoll, strösselglassar, badbollar, vattenpistoler och uppblåsbara dinosaurier. Medelålders människor hoppar runt och hojtar i barnkalasfärgade outfits. Om de inte ligger utslagna som utmattade ungar och laddar malignt melanom.
När vuxna beter sig som barn anses de vara härligt spontana och fantasifulla, men lekfullheten, precis som andra mänskliga egenskaper, bör ändå genomgå någon form av mognad, rent av sublimering, för att inte stagnera i idioti.
Själv har jag alltid undvikit beachen, dels för att jag inte pallar att regrediera, dels för att jag har rödhårspigment. Jag håller mig helst inomhus. Jag fattar inte ens grejen med att duka sommarbord i trädgården och äta ute, servetterna blåser ju bort och man blir anfallen av getingar.
Jag har dessutom alltid föredragit sjöar framför hav. När jag trots allt beger mig ut vill jag inte bada, jag vill simma, och hav är oftast rätt olämpliga för det, stränderna är för långgrunda.
Eftersom jag är en vuxen människa med visst mått av värdighet gör jag inte bomben eller dyker, jag klättrar ner för den algklädda badstegen
Min favoritbeach är i stället en djup sjö i Stockholms skärgård. Det finns ingen strand, om man bortser från en meterbred sluttning in mot vassen, med en lerig botten av grums, klägg och sniglar. Det är alltså klipporna eller bryggan som gäller. Eftersom jag är en vuxen människa med visst mått av värdighet gör jag inte bomben eller dyker, jag klättrar ner för den algklädda badstegen, efter att ha avlägsnat spindelnätet med en pinne. Jag fattar inte att odjuret aldrig ger upp. Hela somrarna, varje morgon, sliter jag sönder nattens vackra väv. Jag brukar visserligen be om ursäkt, men det är ingen vidare tröst för bryggspindeln.
Det är för djupt för att bottna, men ändå grunt nog för att de långa, mjukt ringlande vattenväxterna ska nå mina fötter. De lindar sig runt benen som om de vill dra ner mig. Medan jag simmar ut rycker jag upp så många slingor jag kan.
Längre ut blir det djupare. När jag lägger mig på rygg och slappnar av kan jag flyta hur länge som helst, titta rakt upp i den blå himlen, ett och annat cumulusmoln. Jag fattar inte vad man ska med luftmadrasser till.
Här finns inga störningar underifrån. Men ändå, när jag vänder mig på mage och börjar simma i raka linjer, då kan jag inte låta bli att visualisera djupet under mig. Vattenvarelsernas mörka underland. Jag tänker på monstret i svarta lagunen, jag tänker på min favoritlåt av Kate Bush, ”Under ice”, för det som jagar den isande snabba skridskoåkaren som en uppochnervänd skugga i denna kusliga sångtext, det finns såklart där på sommaren också:
There’s something moving under (under the ice)
Moving under ice through water
Trying to (it’s me) get out of the cold water (it’s me)
Something (it’s me), someone help them
På sista tiden har jag särskilt oroat mig för bävern (it’s me). Jag vet hur man skiljer mellan utter och bäver på långt avstånd. Uttern flamsar och lattjar, och det gör verkligen inte bävern. Bävern saknar intresse för att skvätta runt och göra konster, den simmar spikrakt med laserfokus.
Har jag tur slår den bara smällhårt med svansen mot vattenytan för att skrämmas, det låter som fan. Har jag otur ger den sig på mig underifrån
Bävern är alltid förbannad eller på väg till jobbet och ingenting är kul. Den vill inte plaska och leka utan enbart undanröja mig, effektivt och expeditivt, som den undanröjer vilket hinder som helst. Har jag tur slår den bara smällhårt med svansen mot vattenytan för att skrämmas, det låter som fan. Har jag otur ger den sig på mig underifrån och hugger en aggressiv tugga ur köttet. Det var en tjej som blev biten i benet av en bäver i Årstaviken häromåret.
Alla dessa varelser i vattnet. Det är många som har vassa tänder och noll humor och jag är där på deras villkor.
I boken ”Vrida världen. De levande” skriver Jonna Bornemark om sitt umgänge med ett stim mörtar. Sommar efter sommar övar människa och fisk på att samspela och umgås.
Jag vill nog hellre samexistera på ocharmig distans än att vänslas med brödbitar mellan tårna, även om det också vore vackert
Bornemarks sjö är inte helt olik min. Men fiskarna här är inte lika intresserade av mitt sällskap. Eller om det är jag som inte har jobbat lika ihärdigt med kommunikationen. Eller om min kommunikation bara ser annorlunda ut. Jag vill nog hellre samexistera på ocharmig distans än att vänslas med brödbitar mellan tårna, även om det också vore vackert.
Men jag vill ändå ställa samma fråga som Bornemark: Varför är normen att om man vill närma sig dessa främmande varelser så måste man döda dem?
Jag har själv fiskeerfarenhet från barndomen. Pappa och jag drog utan skrupler upp öringar ur iskalla fjällsjöar i Norge. Jag vet hur man trär på den krängande, krampande daggmasken på kroken – i efterhand förstår jag att den skrek ljudlöst av smärta. Jag vet hur man får fisken att nappa, hur man parerar det panikslagna sprattlandet och drar upp den på land, rycker kroken ur käften på den och sen knäcker nacken med ett snabbt knyck. Förlåt.
Den glittrande ytan är inte min grej. Grumlet i bottenslammet vore en bättre rekreationsplats för min likvita kropp
Här i sjön finns inga öringar, men det kryllar av mörtar och abborrar, och en och annan gädda i stabsläge. Men den varelse som intresserar mig mest i sjön är ändå den svårfångade sutaren (it’s also me). Vi kommer aldrig att mötas, om jag inte drunknar alltså, som skridskoåkaren hos Kate Bush, och sjunker. Jag skulle egentligen passa bättre där nere. Den glittrande ytan är inte min grej. Grumlet i bottenslammet vore en bättre rekreationsplats för min likvita kropp.
Sutaren är snygg på avstånd, ögonen är lysande röda och fjällen glänser som mässing. Men om man tittar närmare ser man att glansen i själva verket är ett lager slem.
Sutaren grufsar mest omkring på sjöbottnen, där den äter snafs och gegga och tänker långsamma tankar. Möjligen höjer den sin trötta blick uppåt mot ytan och ser mig underifrån, dock utan att få förhöjd puls. Om den ens har någon puls. Sutaren är varken rädd för mig eller nyfiken, den skiter i mig.
Men jag tänker ändå att min skugga fortplantas ner i sjön när solen står högst på himlen, och att mitt svarta avtryck når ända ner till botten och gör mörkret ännu mörkare. På så vis kan jag simma med sutaren trots att vi aldrig kommer att vidröra varandra fysiskt. För att inte tala om att vi aldrig kommer att förstå varandras världar.
Autister kallar det att parallella, som när de sitter knäpptysta sida vid sida och typ virkar. Att man i någon form semi-socialiserar medan man håller käft
Vi är undervattensväsen, ensamma tillsammans. Jacques Derrida kallar detta för Mitgehen – att syssla med sitt men ändå ha något slags lågintensiv uppmärksamhet på varandra. Autister kallar det att parallella, som när de sitter knäpptysta sida vid sida och typ virkar. Att man i någon form semi-socialiserar medan man håller käft.
Jenny Diski skriver i boken ”Allt jag inte vet om djur”, när hon besöker en pingvinkoloni i Antarktis och pingvinerna vaggar rakt emot henne, gör små girar runt hennes ben och fortsätter sin vandring som om hon inte finns: ”Att bli ignorerad av djur på deras eget territorium är en obeskrivlig ära.”
Det hon har mött är den högsta formen av acceptans och respekt för främlingens obegripliga världar. Eller hur bävern, eller hur sutaren, vår deal är enkel: Vi har ingen avsikt att skada varandra. Det räcker så.
Läs tidigare delar i serien:
Valerie Kyeyune Backström: På Karibiens stränder bor paradiset granne med avloppet
Frans Wachtmeister: Är den nostalgiska kvinnliga sexturisten här för att stanna?
Sebastian Nowacki: Mina speedos är en krigsförklaring mot lagom
Göran Greider: Jag har börjat betrakta floden som en samtalspartner
Tora Andersson: Beach 2026 är snart här men jag orkar inte svälta mig själv
