Min födelsedag infaller på våren, folk brukar vara gladare då, ansikten mjuknar. Och jag gillar glädjen: att sprida och omslutas av den, se den sprudla som om våra hjärtan äntligen fyller världen med värme.
På min födelsedag, särskilt när jag var yngre, brukade jag pussa mammas ärr från kejsarsnittet. Det var trots allt nära att det slutade illa för oss båda. Dagen fylldes med gratulationer och hejarop, en bägare med glasskulor och en promenad längs Fyrisån.
Men det var bara en person som brukade skicka vykort till mig på födelsedagen. Gudrun.
Våra födelsedagar sammanfaller den 17 maj, när solen äntligen tittar fram, självsäkert trots sin ensamhet på dagshimlen, för att framåt kvällen stråla genom molnen och slicka stadens hustak.
I går var det min födelsedag och därför tänker jag på Gudrun lite extra.
Det började i Laxå 1990. Sverige hade öppnat dörren för oss nykomlingar, men det var Gudrun, vår granne, som tog emot oss i sin famn. Hon berättade senare om när hon hämtade mig från förskolan och hur vi brukade leka tillsammans.
Gudrun var en av dem som brydde sig om människor på flykt. Ibland misstogs hon för att tillhöra Säkerhetspolisen. Men hon förstod att de som flytt också har i bagaget något som krävt att man är på sin vakt. Hon skakade av sig anklagelserna. Tur var det eftersom hennes stora hjärta och varma leende var exakt vad vi behövde.
I och med den så kallade flyktingkrisen i Sverige blev jag påmind om hur viktigt det var med människor som praktiserar medmänsklighet och solidaritet
Men det var inte förrän 2015 som jag började reflektera över hennes betydelse i samhället. I och med den så kallade flyktingkrisen i Sverige blev jag påmind om hur viktigt det var med människor som praktiserar medmänsklighet och solidaritet. Hur det gav människor en värdighet och samtidigt kunde skapa känslan av att få vara en del av något större. Det slog mig att Sverige bär på en Gudrun i nästan varje stad eller ort.
Det är ett svenskt arv som sträcker sig som elljusspår in i vår tid. Med åren har dessa spår börjat suddas ut av krafter som förvandlat invandrare till slagträn i samhällsdebatten. Dessa krafter åberopar gärna ett forna Sverige men blundar ändå för den svenska gamla skolans gästvänlighet och humanitet. Gudrun, som hade rötter från nordliga landskap och isiga vindar, såg igenom detta med skarp blick. Hennes hjärta var större än den hets som under en period nästan gjorde mig övertygad på att Sverige var ett genomrasistiskt land som försökte göra invandrare till en andra klassens medborgare.
Alla dessa Gudrun utgör för mig den svenska ryggraden och påminnelsen om att svenskheten i slutändan är en fråga om människans tillvaro på den plats hon befinner sig på
Men tanken på henne gav mig hopp: så länge sådana som hon finns i detta land så kommer det bli bättre. Det måste bli det. Alla dessa Gudrun utgör för mig den svenska ryggraden och påminnelsen om att svenskheten i slutändan är en fråga om människans tillvaro på den plats hon befinner sig på. De som gömmer en flykting, de som gör motstånd mot angiverilagarna, de som protesterar mot tonårsutvisningarna.
När jag som vuxen besökte Gudrun frågade jag henne var hennes solidariska hjärta kom ifrån. Hon berättade om sin mor, hur hon bjöd på våfflor till samer som efter milslånga skidresor kommit för att stanna en stund hos dem. Gudrun sa ”det var fattigt men mor min tyckte det var viktigt”.
Till mig serverade Gudrun köttbullar med potatis, brunsås och lingonsylt. ”Det är nötfärs, för jag vet att du inte äter gris”, sa hon och slog sig ner med en kanna kallt vatten. Efter maten satte vi oss vid soffbordet, hon gick in på rummet och kom ut med stora pappersrullar och några svettpärlor på pannan. Gudrun ägnade sig åt släktforskning och rullade fram tjocka pappersark med många generationer av namn. På ett av arken hade hon skrivit en dikt till sin dotter på hennes 30-årsdag. Hon skrev bland annat:
”Samerna följde sina renar efter älvarnas flöden / Finska nybyggare bröt mark, svedde, sådde, råg i askan efter glöden / Kustbönders barn sökte ny mark uppefter älvdalar, det var av nöden / De möttes, kärleken byggde broar, framtidstron var stark / brukade jorden, sådde och skördade sin egen mark / Från mitten kan du följa anorna på detta ark / här finner du dina rötter bland fjäll och dal / i lappkåta, finntorp, soldattorp, bondgård och kyrkoherdens sal …”
Vi var så glada över att hon och min son äntligen fick tid att ses. Han var då lika gammal som jag hade varit på det där gamla fotografiet där jag sitter i hennes knä
Den 20 december 2024 fick jag ett sms av Gudrun. Hon hade varit inlagd på sjukhuset. Läkarna hade upptäckt cancer i bukspottkörteln, metastaser i lever och lungor samt proppar i lungorna. Någon dag senare var jag på väg med fru och barn för att träffa henne hemma i Laxå. Hon var trött och orkeslös men såg ändå, trots prognoserna, relativt pigg ut. Hon var säker på att hon inte hade många dagar kvar att leva, men det kändes bra och lugnt för henne. För mig med. Vi var så glada över att hon och min son äntligen fick tid att ses. Han var då lika gammal som jag hade varit på det där gamla fotografiet där jag sitter i hennes knä. Det var som att cirkeln var sluten, för oss båda.
Hon anförtrodde mig ett fotoalbum, en porslinsdocka klädd i svensk folkdräkt, och en present till min mor från den lokala glashyttan. Vi samtalade om minnen och den underliga tid vi lever i. Under folkmordet i Gaza förstod hon varför jag var extra stolt över min palestinska identitet, men underströk ofta att jag aldrig skulle sluta vara en världsmedborgare. Innan vi lämnade Laxå påminde Gudrun om just det.
På nyåret ringde Gudruns dotter och berättade att hennes mamma hade somnat in, vid 81 års ålder.
Mörkret hade lagt sig, vindarna slutade piska och snön svajade ner som små svanar och smälte i min hand. Beskedet skapade ett gap av tomhet inom mig.
I år väntade inget gratulationskort i brevlådan. Men när sommaren kommer tänker jag på Gudrun: på påskliljorna, solrosorna och det himmelsblåa vattnet på korten hon brukade skicka.
Läs mer:
Amer Sarsour: Min son, upp med hakan, du är svensk-palestinier
Niklas Rådström: Jag måste få säga det – jag skäms över Sverige
