Anna-Karin Selbergs roman om en rättegång är rafflande läsning

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Kan du vittna om vårt sexliv om det behövs?” Hon talar med barnens pappa, och frågan kommer i förbifarten. För rättsprocessen är på gång och försvaret kommer att försöka visa att hon har en ”våldsfixerad uppfattning om verkligheten”. Att det finns något skevt i hennes syn på sex. Åratal av medicinska journaler begärs ut, och att vägra skulle verka misstänkt.

Anna-Karin Selbergs nya roman beskrivs som en fristående fortsättning på ”Utsidans klass” från 2024, som skildrade tiden från de första vittnesmålen mot Jean-Claude Arnault fram till åtalet. När vi nu möter målsägande Selberg på nytt är det i den brinnande sommarens väntan på rättegång. Särskilt fristående är nu inte ”Vargarna”; känslan är snarare att det rör sig om en regelrätt andra del. Små summariska passager av exposition för ibland tankarna till en deckarserie: ”Under våren hade en chef på institutionen försökt få mig att ringa Elisabeth Massi Fritz, mitt målsägandebiträde.” Ja, vi minns ettan.

Men känslan av tät och driven thriller gör också detta till en tajtare och mer rafflande läsupplevelse. Det rör sig egentligen mest om möten på advokatens fina kontor, skvaller från en universitetsinstitution helt utan ryggrad och sms från påflugna journalister – och ändå är upplevelsen av fara ständigt närvarande. På axeln sitter en död mor och låter sin allvetande röst läcka in i handlingen.

I den förra boken korsklipptes nuets uppgörelser med en mörk barndomsskildring, här är det ungdomens förhistoria i Göteborg som löper parallellt. Rörande scener med vänner, fester och en mamma som vittrar bort i cancer färgas lite för mycket av svepande tidsmarkörer (Mare Kandre, krig på Balkan, finanskris) och som läsare blir man snart rastlös av det lätt stiliserade nittiotalet.

Och den som är lagd åt det hållet kan i stället främst läsa ”Vargarna” som ett stycke mediehistoria, där rubriker och granskningar betraktas från en plats som ingen annan har sett. I långa namnkataloger påminns vi om hur Horace Engdahl jämför ”vittnesmålen mot Arnault med skräckväldet efter franska revolutionen”, och hur Lena Andersson jämför Horace Engdahl med Sokrates. Good times. ”Kan vi sluta säga JC och JCA?”, frågar berättarjaget. Andra får behålla sina pseudonymer.

Efter ”Utsidans klass” pekade en del kritiker på brister i hybridformatet mellan självbiografi och roman. Agnes Lidbeck menade i GP att boken hade vunnit i abstraktion på att ”offra namnangivelserna” (10/9, 2024) och Expressens Victor Malm noterade en felaktig detalj om sin egen närvaro på en konferens, och sade sig tvivla starkt på ”värdet av romaner som diktar godtyckligt om namngivna personer” (17/9, 2024). Men varför då? Varför skulle godtycklig diktning om namngivna personer automatiskt bli sämre litteratur? Det är till exempel omöjligt för läsaren att veta om berättelsens A-K verkligen rev upp Sara Danius post när hon en gång i tiden hyrde hennes lägenhet i andra hand. Känslan av begär och gränsöverskridande blir inte mindre sann.

De mänskliga konturerna mister sin form, allt är i upplösning

Dessutom är det grumliga och tvetydiga ett tydligt estetiskt grepp i den här boken. Hettan över Stockholm liknar ett sjukdomstillstånd, och när dottern drabbas av en mystisk infektion är det som att ångesten antar bakterieform. När en fladdermus råkar flyga in i berättarjagets ansikte sitter känslan av djuret kvar i huden. De mänskliga konturerna mister sin form, allt är i upplösning.

Sammanblandningen mellan konst och verklighet får dessutom sin motsvarighet i själva rättssaken, där en gammal satirisk roman av Selberg på ett absurt sätt lyfts fram av försvaret som ett bevis på att hon som författare kan konsten att fantisera om sexuellt våld. När det gäller våldtäkt är det som bekant ofta den som anmäler som står framför skranket, och det förhållandet skildras på ett sätt som pressar luften ur läsaren. Det stämmer att de dokumentära anspråken laddar Anna-Karin Selbergs böcker om de dramatiska åren kring 2017–2018 med en särskild energi, men ”Vargarna” hade faktiskt varit en riktigt bra roman helt på egen hand.

Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur