Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Nej, gör det inte!” ropar jag rakt ut. En yngre väninna har under en tid haft ett förhållande med en gift man och nu har hans fru, som precis upptäckt det, hört av sig och vill äta lunch. Jag kan inte tänka mig en mer outhärdlig situation – för båda parter. Vad säger man? Hur tittar man på varandra? Förvandlas inte båda till typ stridsberedda honor ur djurriket?
Ändå är det långt ifrån första gången sådana här möten sker mellan fruar och älskarinnor i min närhet. Ibland har fruarna använt tillfället till att återberätta nedsättande saker deras män sagt om den andra kvinnans intelligens och utseende. Andra gånger har det tvärtom lett till en försystring där de två jämfört kalendrar och kunnat punktera lögner om fotbollsmatcher, konferenser och jobbresor.
Det har hänt att mannen kastats ut medan kvinnorna förblivit vänner.
I ”Nöj dig aldrig, skrev du”, en fascinerande brevväxling mellan Sven Lindqvist och Agneta Stark som kom i höstas, ramlar man rätt in i ett intensivt kärleksdrama. De två författarna träffas efter att han recenserat en av hennes böcker och de blir överrumplande berörda av varandra. Han lever i ett lyckligt äktenskap med Cecilia Lindqvist, som han skildrar i de två omtalade 80-talsböckerna ”En älskares dagbok” och ”En gift mans dagbok”.
Stark och Lindqvist är överens om att bara vara vänner, men de ska skriva till varandra. De håller väl inte den första dealen direkt, men under åtta år skriver de hundratals brev om sitt vardagsliv, arbete, om politik och samhälle. Och, mycket, om sin komplicerade kärlek. Sven Lindqvist har inga problem med att berätta att tankarna på henne gör hans sexliv med Cecilia ännu bättre. Agneta Stark själv tycks vara en kvinna lyckligt befriad från svartsjuka. Om hon nu inte kan få honom, spelar det egentligen ingen roll vem han ligger med i stället.
När jag frågar manliga vänner och kollegor om de blivit uppringda av en annan man som vill ses för att prata om en kvinna de ”delar” ser de förskräckta ut
Men så kommer den – förfrågan om mötet. Cecilia vet att hennes man har en relation med Agneta och vill att de två ska ses. En försommardag 1981 träffas kvinnorna i Bergianska trädgården. När Agneta i ett brev återger mötet för Sven beskriver hon hur Cecilia pendlat ”mellan en viss förståelse och hat. Kallade vårt förhållande ’vänsterprassel’, karakteriserade mitt liv som att jag nu ’snodde åt mig vad jag kunde’.”
Sedan berättar Cecilia om en dröm där hon styckat Agneta ”med kniv, som en kyckling”.
Jo, det låter påfrestande. Huvudpersonen, Sven Lindqvist, är inte med fysiskt men finns med indirekt. De pratar om annat, men deras respektive relation till honom står hela tiden i centrum. De utbyter erfarenheter och diskuterar hans skrivande. Även om Sven Lindqvist blir förskräckt över deras möte är det svårt att inte tro att det också finns något djupt smickrande i att ha sådan betydelse i två intelligenta kvinnors liv.
När jag frågar runt bland manliga vänner och kollegor om de någon gång blivit uppringda av en annan man som vill ses för att prata om en kvinna de ”delar” ser de förskräckta ut. ”Det är otänkbart, det skulle vara att blotta en svaghet”, säger en. ”Jag förstår knappt frågan – vad skulle vi prata om”, säger en annan. En tredje kvider bara: ”Neeej, så geggigt!”
Till slut hittar jag ändå ett exempel. I Olle Adolphsons gamla 60-talslåt ”Trubbel” ska en man träffa den man som hans fru bedragit honom med. Han går dit för att göra upp, med en hammare gömd i kavajen, men i stället blir han välkomnad med orden ”kom in och slå dig ner en stund så får vi prata” och bjuds på konjak och cigarr. Snart är de ”bästisar och bundis” och den försmådde mannen tar till och med några saker hem som hans kvinna glömt hos sin älskare.
Det är mycket möjligt att det i dag vimlar av män som sitter på Joe & The Juice och försöker förstå mer av sin relation till samma kvinna. Men nog säger dessa vanligare möten mellan fruar och älskarinnor något intressant. Det är ett sätt att försöka syna den andra, att få en bild av en person man har motstridiga känslor inför – skuld, rädsla, triumf – och skapa kontroll. Men det visar kanske också att kvinnor bara fortsätter att göra det som de genom historien blivit experter på: att vara den som bär ansvaret för människans relationer.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Min trägård har gjort mig mindre rädd att dö”. Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
