Bill Skarsgård: ”Rollen som Clark Olofsson hjälpte mig med nya filmen”

En ”dead man’s line”, dödmanstråd, är en ståltråd som viras runt avtryckaren på ett hagelgevär. Gevärspipan är riktad mot gisslans nacke medan ena änden av tråden fäst runt halsen, den andra runt gisslantagarens kroppshydda. Om något går snett, om den tillfångatagna snubblar eller gör ett utfall kommer avtryckaren aktiveras och gisslan med största sannolikhet att dödas.

Det var Tony Kiritsis som 1977 myntade begreppet, i ett av USA:s mest uppmärksammade kidnappningsdraman. Den då 45-årige Kiritsis sökte upprättelse och tog en bankdirektör som gisslan, med hjälp av dödmanstråden.

I Gus Van Sants filmatisering har begreppet döpts om till titeln ”Dead man’s wire”. Till rollistan fogas Al Pacino, Dacre Montgomery, Coleman Domingo – och Bill Skarsgård som gör huvudrollen Tony.

– Jag hade inte castat mig själv till den här rollen. Vi har väldigt lite gemensamt, Tony och jag, framför allt fysiskt, berättar Bill Skarsgård.

Bill Skarsgårds Tony är lång och smal med en mustaschprydd överläpp. Verklighetens Tony är kort, lite rundlagd och har polisonger rakade i en vinkel.

– Jag hade svårt att hitta hur jag skulle gestalta Tony eftersom vi såg så olika ut. Men då sa Gus att han inte var intresserad av en fotorealistisk gestaltning. Då blev det okej.

Vi möter Bill Skarsgård högst upp i den byggnad som en gång var Stockholms främsta varuhus: Pub. I dag är det lyxhotell, men åren som varuhus har förevigats genom bland annat en porträttbild på Greta Garbo som en gång jobbade där. Bill Skarsgård har en urdrucken kopp kaffe framför sig och en Loka med naturell smak som han för jämnan läppjar på.

Skarsgård är uppenbarligen förtjust i att det är mannen bakom filmer som ”Good Will hunting” och ”My own private Idaho” som denna gång hållit i regitrådarna. Han beskriver Gus Van Sant som en mästare.

– När man får höra att Gus Van Sant är intresserad av en så tar man det på största allvar. Sedan läste jag manuset och det var exakt något sånt jag letade efter. Jag ville verkligen göra en 70-talsskildring som är karaktärsdriven, och när det här manuset föll ner var det som att det manifesterades på något sätt.

Det var den 8 februari 1977 som Tony Kiritsis tog en gisslan i över 60 timmar i Indianapolis, efter att ha känt sig illa behandlad av lånemäklaren Meridian Mortgage. Han hade tagit ett stort lån för att bygga ett köpcentrum, men upplevde sig ständigt motarbetad av dem. Tillsammans med sin gisslan barrikaderade han sig i sitt hem, hotade med sprängladdningar och krävde fem miljoner dollar samt en ursäkt.

Utanför lägenhetskomplexet vakade både FBI och delstatens radio- och tv-journalister. Stora delar direktsändes och Kiritsis själv hade direktkontakt med en av delstatens främsta radioröster som också sände ut deras samtal i etern. När Skarsgård läste manuset fanns därför länkar till verkliga ljudklipp och videor med Tony.

– Jag har hört den riktiga Tony säga replikerna som jag själv jobbade med. Det var rätt speciellt. Men vi hittade vår blandning. Eftersom jag inte ser ut som killen var det viktigt för mig att bära och kanalisera hans energi.

Filmen spelades in på bara nitton dagar.

– Det är en extremt kort inspelning. Det var så full rulle hela tiden, bara handhållna kameror med femton minuters tagningar. Jag kunde tappa bort mig helt i rollprestationen. Att vara sådär närvarande och komma i ett flow state är bland det coolaste som finns som skådespelare.

Bill Skarsgård har tidigare skildrat en verklig gisslantagare, då som en av Sveriges mest ökända kriminella: Clark Olofsson i Netflixserien ”Clark”.

– Clark hade mer star power, Tony blev aldrig riktigt hörd. Men min Clarkprestation hjälpte mig i den här rollen.

Skillnaden är också att Tony är ett offer, menar Skarsgård.

– Han kände att det var hans chans att leva the american dream, men att Meridian Mortgage blödde ut hans ekonomi genom att öka räntan hela tiden. Han kände sig tvingad att agera på det här sättet, det var sent 1970-tal och det fanns inte mycket gehör för den lilla mannen från etablissemanget. Det har inte blivit bättre med tiden. Det är ju en extrem amerikansk historia men den är minst lika relevant i dag som när det skedde.

Tony Kiritsis frikändes senare från gisslananklagelserna på grund av sinnesjukdom och gick bort för drygt 20 år sedan. Recensionerna till filmen har redan börjat trilla in, men Bill Skarsgård har redan fått det, enligt honom, ”coolaste” omdömet.

– Tony Kiritsis advokat hade kommenterat på ett videoklipp på Youtube att ”Bill är Tony”. Vi gjorde efterforskningar i det och det var verkligen den riktiga advokaten som skrev det.

Det är varken första eller andra gången Bill Skarsgård medverkar i ett kriminaldrama som utspelar sig bland 70-talets utsvängda bruna byxor, polisonger och kedjerökande. Dessförinnan var det bland annat rollen som Clark Olofsson. Som 20-åring bar Bill Skarsgård huvudrollen i Hannes Holms film ”Himlen är oskyldigt blå”, även den är baserad på ett verkligt kriminalfall.

Som nummer fyra i syskonskaran Skarsgård var han tidig med skådespelardebuten. År 2000 spelade han i ”Järngänget” tillsammans med storebror Alexander. Efter roller i ”Kenny Starfighter” och ”I rymden finns inga känslor” kom genombrottet, då han bland annat fick sin första Guldbaggenominering. Första internationella rollen blev ”Anna Karenina” 2012.

Sedan dess har filmerna strömmat in. 2017 blev han en clown med hela filmvärlden, när han spelade skräckikonen Pennywise i Stephen Kings ”Det”, en roll som fått både uppföljare och en HBO-serie. Förra året hade Robert Eggers ”Nosferatu” premiär, där Skarsgård spelar greve Orlok. Rollen krävde runt 60 proteser. Även Pennywise-rollen innebar mycket smink.

– Jag har gjort nästan 40 filmer. ”Det” och ”Nosferatu” är de enda som har så mycket proteser. Jag är mer van att jobba utan proteser än med, men det har blivit väldigt mycket uppståndelse kring de här filmerna.

Det blev ingen vila efter de nitton intensiva inspelningsdagarna till ”Dead man’s wire”. När Bill Skarsgård hade gjort sin sista insats som Tony satte han sig i sminkstolen och rakade av sig håret. Senare samma dag flög han till Nordirland för att där iklä sig rollen som Lille John i inspelningen av ”The death of Robin Hood”, som har premiär i sommar.

– Det blev en mindfuck för mig, skrattar han:

– Dagen efter limmade vi fast ett lösskägg. Som Lille John gör jag en nordengelsk dialekt, en Yorkshiredialekt. Att gå från Tony som är amerikansk till den här dialekten, det var … jag har aldrig gjort en sådan skarp sväng innan.

Filmen är regisserad av Michael Sarnoski (”A quiet place. Day one” och ”Pig”) och är en betydligt mörkare skildring än Disneys animerade rävversion. Rollen som Robin Hood gör Hugh Jackman och här stjäl han inte från de rika och ger till de fattiga, i stället lider han av sina synder.

– Där är en åldrande Robin Hood som spridit en myt om sig själv. Det man känner är att han nog är en massmördare som på ålderns höst måste stå till svars för vad han har gjort, moraliskt. Det är väl det som är den här sagan, det är en cool take på den.

Nu är Bill Skarsgård hemma i Sverige igen, men han är hemlighetsfull med vad han gör när han landar på hemmaplan:

– Skit i det du, skrattar han.

Men att vara ute och göra Hollywoodfilm och komma hem sent, hur är den kontrasten?

– Det är ganska extremt att vara i en filmproduktion, framför allt om man har en bärande roll. Man lever i ett speciellt mikrokosmos, så det är skönt att komma hem till Stockholm. Att gå på samma gator som jag växte upp på, vara bland människor jag känner sedan länge. När man är ute på de här äventyren är det skönt att komma hem och bli jordad.