Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

I mitten av mars hade jag en ledig kväll som råkade sammanfalla med den irländska nationaldagen. New Yorks privilegierade ungrepublikaner skulle fira S:t Patrick’s day på en pub på mellersta Manhattan.

Nu skulle jag få en chans att med egna ögon studera Magarörelsens kryptokillar och barbies – beblanda mig med trumpismens urbana elit.

Jag köpte biljett. Betalningen gick igenom. Ett visst mankemang uppstod: Någon i direktionen hade googlat mitt namn och förstått att jag var journalist. Jag var ändå välkommen mot löftet att jag inte citerade någon på plats.

Med de stränga villkoren kunde man förvänta sig att de välskräddade ungnazisterna skulle tala från hjärtat.

Den första republikan jag approcherade visade sig vara vice ordförande. Han såg oförarglig ut i glasögon. Men han ville absolut introducera mig för en medlem av musikutskottet.

Även auktoritära nationalister kan njuta av avancerad poesi

Aha, tänkte jag, nu kommer Wagnerfalangen, nu gäller det att spetsa öronen.

Den unge musikanten tog i hand och lyssnade noga när han förstod att jag var utsänd från Sverige.

Han frågade nyfiket:

– Läser du Tomas Tranströmer?

Det behöver inte vara en motsättning: Även auktoritära nationalister kan njuta av avancerad poesi.

Men på väg hem tänkte jag på Tranströmers vackraste rader, som en beskrivning av journalistikens oförutsägbarhet.

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Björn af Kleen, korrespondent i New York, som just nu …

… läser: Romanen ”Transcription” av Ben Lerner.

… ser: pjäsen ”Giant” där John Lithgow gör en lysande tolkning av barnboksförfattaren Roald Dahl under ett antisemitiskt utbrott som speglar dagens porösa gräns mellan Israelkritik och judehat i den amerikanska politiken.

… njuter av: den första doften av smälta hushållssopor i vårvärmen, New Yorks Eau de Cologne.

Läs mer:

Prenumerera på nyhetsbrev från DN:s korrespondenter

Fler texter av Björn af Kleen

Share.
Exit mobile version