I veckan upprörde den polska författaren Olga Tokarczuk den internationella författarkåren. I en intervju som publicerades i polska My Company talar hon en del om hur författare förlorar sig i denna virriga värld, hur de ansätts av frågor om politik hit och dit, och tappar fokus. Varpå hon mångordigt mycket initierat diskuterar just politik. Men det är inte det som har upprört hennes kollegor. Det är att hon har använt AI när hon skrivit den roman som hon säger kommer att bli hennes sista.
■ ■ ■
Hon säger: ”Często wprost rzucam maszynie pomysł do analizy z prośbą: ”kochana, jak mogłybyśmy to pięknie rozwinąć?”. Det vill säga: ”Ofta bollar jag en idé med maskinen och frågar den: Kära du, hur skulle vi kunna utveckla detta på ett snyggt sätt?”. Hon har också bett sin maskin om tips på vilka låtar som en av hennes gestalter skulle kunna tänkas vilja dansa till.
Detta med att använda AI är inte helt oproblematiskt, men hon kopplar det till det faktum att en romanförfattare tjänar sämre än till exempel en kolgruvearbetare. Att det inte lönar sig att vara författare. Och så är det ju. Vad som kanske retar somliga av hennes kollegor är det faktum att det Nobelpris i litteratur för år 2018 som hon mottog uppgick till cirka 10 miljoner kronor.
■ ■ ■
Min hållning till detta och liknande fall är väl såhär: Om du inte bemödar dig om att skriva, så förstår jag inte varför jag skulle bemöda mig om att läsa. Å andra sidan – om en diskussion med en maskin kan öppna nya vägar för tänkandet, så är det väl inte sämre än att bolla idéer med sin undulat eller förläggare. Det är en fråga om hur man hanterar det.
■ ■ ■
Nota bene. Detta brev använder sig inte av AI på något sätt och kommer aldrig att göra det. Vår finansavdelning satsar istället på tulpanlökar, som de bedömer vara en säkrare investering.
■ ■ ■
Än har jag inte sett Bamse tackla frågan om AI. Den snälle björnen brukar ju annars ha fingret i luften när det kommer an på politiska och vardagsfilosofiska frågor. Serieforskaren Robert Amans nya bok heter ”Kamrat Bamse” (Verbal förlag) och behandlar mest 1970-talets svenska seriekultur. Han har tidigare skrivit om Den vandrade vålnaden Fantomen och dennes specifikt svenska vandringar. ”När Fantomen blev svensk” recenserades i DN av serieskaparen Joakim Lindengren, vars superhjälte Kapten Stofil inte är mindre svensk.
■ ■ ■
Veckans högläsning är antik, som så många andra veckors. Förlaget Faethons nyutgivning av Ovidius ”Botemedel mot kärleken” är en betydligt uppfräschad översättning (av Ruben Wive) av detta komiska mästerverk. Mest förslagen när det gäller kärlek är Ovidius när han tipsar om hur man tänder av från en förälskelse. ”Jag fastnade själv för en viss dam nyligen, men vi klickade inte alls”, är ett exempel på hur Wive moderniserar på ett lyckat sätt.
Det är faktiskt mycket roligt – eller upprörande, vilket ofta är samma sak – när denna röst från den romerska manosfären delar med sig av sina förskräckliga erfarenheter. Som i sektion ”VII: Om du nu måste stanna kvar i Rom tänk då konstant på hennes defekter”. Han föreslår att man ska be henne sjunga om hon saknar sångröst. ”Går hon klumpigt? Föreslå en promenad” ”Har hon dåliga tänder? Berätta något som får henne att skratta”. Man kan med fördel också betrakta sin dam när hon bestryker sitt ansikte med olika sminker och kalla henne ”vidbränd” om hon har solbrynt hy – och här börjar man ana att damen utan tvekan kan ersättas med vilken ung man som helst i svängen 2026.
■ ■ ■
Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.
1. David Szalay: ”Kött”
Övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag, 378 sidor (1)
Existentiell samtidsskildring om jakten på pengar och lycka som förärades förra årets Bookerpris.
2. Joel Halldorf: ”Makten och det heliga”
Fri tanke, 248 sidor (2)
Professorn i kyrkohistoria vill göra oss religiöst läskunniga i en tid av nyvaken världspolitisk kristenhet.
3. Antony Beevor: ”Rasputin och tsarfamiljens undergång”
Övers. Kjell Waltman. Historiska media, 367 sidor (3)
Intrigerna hopas i denna underhållande och rika studie om den helige dåren Rasputin.
4. Simon Sorgenfrei: ”Öppna era hjärtan”
Norstedts, 478 sidor (4)
Med ”flyktingkrisen” 2015 i centrum diskuterar religionsprofessorn ett förändrat Sverige.
5. Natalie Diaz: ”Postkolonial kärleksdikt”
Övers. Athena Farrokhzad och Adam Westman. Rámus, 107 sidor (7)
Identiteten som mojave präglar en Pulitzerbelönad diktsamling med stabil tyngd.
6. Carina Rydberg: ”Norfolk Falls”
Albert Bonniers förlag, 344 sidor (8)
En pastischlik och gåtfull herrgårdsroman om en grupp människor i 1800-talets England.
7. Ann Jäderlund: ”Solen syns och solen svävar”
Albert Bonniers förlag, 192 sidor (ny)
Första nya diktsamlingen på sju år genomsyras av språklig glädje.
8. Niklas Rådström: ”Judas hågkomster”
Albert Bonniers förlag, 271 sidor (6)
Storartad roman som ger världshistoriens mest berömda förrädare ordet.
9. Magnus William-Olsson: ”Felicia och Vergilius”
Wahlström & Widstrand, 144 sidor (9)
Kärlekshistorien mellan två barn i en folkhemsk förort blir vild och frihetlig som en barnbok.
10. Torborg Nedreaas: ”Trollskärvan”
Övers. Cilla Naumann. Wahlström & Widstrand, 252 sidor (ny)
Trilogin om Herdis Hauge inleds här med en barndomsskildring från Bergen i tidigt 1900-tal.
Tio DN-kritiker väljer
Kritikerlistan innehåller böcker utkomna efter den 23 februari. Förra veckans placering inom parentes. Listan röstas fram av DN-kritikerna Åsa Beckman, Jan Eklund, Johanna Käck, Rebecka Kärde, Kristina Lindquist, Josefin Olevik, Maria Schottenius, Greta Schüldt, Jonas Thente och Gabriel Zetterström. Alla recensioner finns att läsa på dn.se/kultur
Få mer kultur med våra nyhetsbrev
• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.
Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.
