Briljanta ”Half man” gör ont i hela kroppen

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det här är mörk materia. Den skäggige mannen stirrar på mig från skärmen med rödkantade, vanvettiga ögon, som antyder vad som pågår där bakom. Manusförfattaren och skådespelaren Richard Gadd är en kreativ naturkraft, en hårdnackad förvaltare och nasare av skruvad olust. Det var han som gav oss den multipelt Emmy-belönade tv-serien ”Baby reindeer” – den verkliga historien om hur han blev terroriserad av en stalker och om hur han tidigare blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Serieskaparen har tränat upp sig rejält sedan dess. Hans rollfigur Ruben dyker upp redan i den första scenen, stormar in med muskelmassan och det gutturala lätet hos en anabol tjur. Han och Niall (Jamie Bell) befinner sig i en lada, har en uppgörelse som vi vid det laget inte förstår mycket av. Den förstnämnde smockar till den sistnämnde och genom ett snyggt klipp i en våldsam rörelse befinner vi oss i 1980-talets Skottland

Pojkarna är inte biologiska bröder men de bor under samma tak, bildar en trasig bonusfamilj tillsammans med sina lesbiska mammor. Den 17-årige Ruben är brutalism på två ben, han tar för sig av allt, ser omgivningen som sina undersåtar. Inte minst den två år yngre Niall, en neurotisk pojke med skör uppsyn. En homofobisk garderobsbög som döljer sitt rätta jag så pass väl att han är en främling även inför sig själv.

”Half man” rör sig fram och tillbaka under fyra decennier, men har ändå en tydlig riktning framåt, till den ödesdigra fajten i inledningens lada. Rubens aggressivitet gör honom till stamkund på fängelset. Niall stretar i sin tur på för att bli författare. Maktdynamiken skiftar något genom åren, ibland är de närapå vänner, ibland är det Ruben som får på den mentala nöten – i slutändan är de som två slagtrötta boxare som klamrar sig fast i varandra för att inte falla.

Richard Gadd visar än en gång en enastående förmåga att skildra de små skiftningarna som gör att ett någorlunda ”normalt” agerande glider över i något förvrängt, något… sjukt. I övergrepp och förnedring. En del av ”Baby reindeers” sällsamma dragningskraft, som gjorde den till mer än bara en berättelse om en galen kvinna, var huvudpersonens irrationella beteende; att han inte kunde låta bli att fascineras av sin stalker, att han drogs till henne som en självskadande person till rakbladet.

”Half man” har en liknande patologisk tematik där Niall envisas med att hela tiden ta kontakt med den gravt narcissistiske Ruben. Här ligger seriens psykologiska essens: Offrets självdestruktivitet, sedd i en tragisk vision av hur övergrepp permanent skadar den utsattes självbild. Det handlar om skam och de digra konsekvenser som det kan leda till. Det är insiktsfullt och välformulerat, på ett snarare instinktivt än intellektuellt vis.

Visst finns det en och annan skavank (den 27-årige Mitchell Robertson är exempelvis lite för gammal för att spela tonårs-Niall) men annars är det sex timmar briljant obehag. Serien förföljer mig i vardagen, påverkar psyke och kropp – och erbjuder modigt nog ingen väg ut, via humor eller ironi.

Redan efter två avsnitt skriker själen efter nåd. Jag pytsar ut tittandet, närmar mig tv:n som en strykrädd hund, ändå ivrig att ta del av fortsättningen. Viss om att det kommer att göra ont.

”Baby reindeer”-skaparen om nya serien: ”Jag ville gräva i den maskulina röran”

Fler film- och tv-recensioner i DN