Einar öl och matbar: Nostalgisk satsning som inte räds det murriga

”Min typ är lite gammaldags, gammaldags, gammaldags!” sjunger Povel Ramel ur högtalarna på Einar öl och matbar. Det visar sig vara ett väl valt soundtrack: det vilar något lekfullt nostalgiskt över den lilla, tillbakalutade kvarterskrogen som tagit över Rivettas lokaler på det täta krogstråket längs Roslagsgatan.

Den nya krogen är döpt efter Einar Andersson, född 1911, en tydligen färgstark karaktär som en gång ägde fastigheten på Roslagsgatan 4. Här möts centraleuropeisk pub och svenskt 70-talsschapp: schnitzel, langos, korv och salta pretzels samsas med en trygg, lätt dammig husmanskrogskänsla.

I högtalarna kompletteras bilden av svenska råvaror med Ted Gärdestad, Micke Rickfors och Arvingarna, toppat med Lena Philipssons ”Dansa i neon”. En smått ironisk titel, här finns varken discokulor eller glamour, bara trä, öl och kvarterskrogens okomplicerade gemyt. ”Törstig är inget karaktärsfel” är en slogan som återkommer på personalens tröjor och de orange glasunderläggen.

Bakom den nostalgiska satsningen står en för kvarterets stammisar välbekant person: Sacha Smederevac, som drog i gång Caffè Nero för över 20 år sedan. Med italienska Buco Nero och Capannone har han blivit adressen trogen; den här gången i sällskap av investeraren Michael Silfverberg.

Med Einar vill Sacha Smederevec enligt egen utsago skapa ett ställe som möjligen inte är det flottaste, men ett som man återvänder till. Här ska stämningen vara varm, priserna humana.

Smårätterna sätter tonen. Den inbakade korvrullen (75 kr) är en Nürnberger insvept i smördeg som serveras med husets egen, milt sötstarka, grovkorniga senap. Inlagd saltgurka (95 kr) är friskt gröna, tjocka skivor med syrad, krämig smetana och honung från Skånska ängar.

Primörer (95 kr) är en rejäl portion hela primörer al dente, picklade och färska – morötter, rädisor, gurka, endive – placerade ovanpå en ädelostkräm. En färgglad tallrik man helst delar på, om man inte vill förvandlas till … kanin.

Under menyvinjetten ”lagom mycket” ryms Skagenbagel (195 kr), ett hembakt litet bröd som dock har mer gemensamt med friterad langosdeg än det traditionellt skållade bagelbrödet; fylld med en korrekt men knappast minnesvärd skagenröra med en löjromsklick högst upp.

På menyns ”tyngre beslut” samsas traditionella varmrätter. Kalvschnitzel (295 kr) är klanderfritt tillagad på innanlår av kalv med frasig panering, serverad med klassisk tartarsås, friterad kapris och grillad citron. Den som hoppas på frasiga pommes frites (45 kr) ur tillbehörslistan blir emellertid besviken. I stället kommer en mjuk klyftpotatis in som drar ner helheten.

Dagens fångst (285 kr), pocherad röding med forellrom, primörer och Sandefjordsås är en fin filé som dock hade mått bättre av lite kortare tid på spisen. Ugnsbakad morot och fänkål funkar bra med den geniala såsen som är en förenkling av beurre blanc, otroligt nog ett påhitt från det kulinariskt annars rätt påvra Norge.

Tyngst på listan, eller i alla fall dyrast, är en 250 grams entrecote (390 kr). Köttet är perfekt tillagat enligt önskemål och serveras med en blank, riktigt lyckad rödvinssås och café de Paris-smör. För någon form av potatis får man emellertid punga ut med ytterligare 45 kronor. Också all form av grönska kostar extra. ”Vilda blandade tomater” (30 kr) kan man dock hoppa över, det är en överraskande smaklös och kylskåpskall historia, trots skördetiderna.

Matbaren Einar är långt ifrån ensam om att placera allt utom proteinet på sidan, men det hindrar inte att det är ett otyg. Ketchup? 20 spänn. Senap? 20 spänn.

Precis som mellanrättstrenden under flera år försökte lura i oss att en middag ute var överkomlig, gör tillbehörslistorna en nota nästan omöjlig att förutsäga. Det börjar bli som på flyget. Vad kostar piloten, någon?

Dessertlistan är pigg och varierad, även om mormors kladdkaka (95 kr) knappast är ihoprörd på kakao. Denna chokladtårta har en frasig bas på oreokex, toppad med ett tjockt lager ganache, mättad på smör och choklad.

Tydligast 70-talsvibb får vi av osten: en friterad camembert och hjortronsylt som får 70-talet att kännas inte bara som en blinkning, utan som en grundidé.

Den tycks också uppskattas av de flesta här, medelålders plus-par och sällskap sida vid sida med yngre gäng. Om matsalen inte för det mesta varit fullbokad kunde Einar ha varit ett attraktivt slink-in-ställe för en spontan öl eller aw. Ölutbudet är habilt men standardmässigt, med ett tiotal sorter på fat. Vinlistan är däremot i magraste laget, med tre sorter per färg. Det är inte på druvorna fokus ligger, och det kan väl vara gott så.

Einar öl och matbar öppnade i juli, men personalen känns redan stabilt injobbad, är kunnig och vänlig och ser ut att trivas. Det smittar av sig.

Under sommaren har den stora uteserveringen svämmat över, men lokalen med sin murriga inredning gör sig nog allra bäst en ruggig höstkväll. Även om tajmingen i köket inte alltid är perfekt kan vi absolut tänka oss att återvända då.

Läs mer:

Läs fler av Krogkommissionens tester

Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!