Utställning
”Till havet! Stranden som gränsland och semesterdröm”
Nationalmuseum, Stockholm. Visas t o m 7/2
På väg till Nationalmuseums stora utställning ”Till havet!” stannar jag upp på Strömkajen utanför, i den glittrande septembersolen. Tidig höst är längtan till stranden och havsbaden rent melankolisk. Just havs- och badtemat har också under flera år dykt upp i kulturen. Beror det på klimathot om stigande havsnivåer och raserade kustremsor?
Hur ser havet ut i det tidiga 1800-talets måleri? Mest som ovansida. En yta att betrakta, befinna sig vid, färdas på och meditera över. Hos den romantiska målaren Caspar David Friedrich är havsytan ofta stilla och disig, blå och blank. Hos William Turner är havet stormigt och livsfarligt. Det ansågs farligt. Stranden likaså. Syndigast var att bada. Framför allt för kvinnorna.
De franska friluftsmålarna och impressionisterna bröt traditionen. De övergav havsmotiv målade i ateljén och tog tåget från Paris till stranden i Deauville och Trouville, för att på plats måla människor och vatten som optiska och prismatiska mottagarplatser för omvärldens ljus- och färgbrytningar.
Havsdjupets växt- och djurliv, infrastruktur och militära farleder syns dock inte i måleriet. Där är det svårt att ens ana det enorma nätverket av telegrafiska undervattenskablar som på 1870-talet hade placerats på havens bottnar.
Med industrialismens järnvägsnät förenades stad och land, färgvetenskap och måleri.
Men inte längre än till stranden, där behöll man kläderna på. Havets djup avskräcker och är inte målet. Målet är verklighetens ljus, betraktat från stranden.
Det är just om stranden Nationalmuseums stora utställning egentligen handlar. Drygt 200 verk från 1870-talet till 1900-talets mitt visas mot roströda och blåmålade bås, och en kunskapsspäckad katalog skildrar stranden som gränsland och semesterdröm. En befriad zon mellan natur och kultur, övergångsområde mellan land och vatten, mellan borgerlig moral och frihetligt motstånd, utarmade fiskesamhällen och exploaterat turistmål.
Till en början främst för överklassen och övre medelklassen. Kusternas fiskarsamhällen som tjänat sig själva tjänade nu andra. New York-borna åkte till Coney Island, i Harry Roselands bilder trångt som i en innerstad. Harlemborna drog till Rockaway Beach, tyskarna till Nordsjön och danskarna till Skagen.
Svenskarna for till Mölle, dit centraleuropéerna kunde ta direkttåget från Berlin. ”Synden i Mölle” har fått ett eget litet rum. Den sydvästskånska orten expanderade snabbast från könssegregerade bad till öppna familjebad och allt bekvämare badkläder – som dock inte visade alltför mycket kropp under den våta textilen.
Konstnären gjorde stranden till sin ateljé. På Europas och USA:s kustremsor bildades konstnärskolonier och kurorter. Vid vattenbrynet utspelade sig en social, moralisk och konstnärlig revolution. Främst för männen. En av utställningens talande mittpunkter utgörs av Skagenmålaren Peder Severin Krøyers stora målning från 1884, med den lilla flickan som ensam och påpälsad står kvar på stranden i sanden medan de nakna pojkarna tumlar om i vattnet.
En annan fullträff är att inleda utställningen med impressionistmålaren Claude Monets atmosfäriskt bolmande Normandietåg som ankommer till tågstationen Gare Saint-Lazare i Paris (1877). Ångande av smogblandade moln.
Till Normandies milslånga stränder och exklusiva badorter begav sig välbeställda Parisbor för att byta flanerandet i staden mot promenaden på stranden. Ville mannen bada skedde det under förevändning av hälsoskäl och tidigt om morgonen. Då med hjälp av en hyrd, dragen badhytt som diskret förflyttade den nakne badaren ut i vattnet för ett snabbdopp, utan simkunnighet. Målaren Isaac Grünewald kunde inte låta bli att avslöja hyttens komiska innehåll.
I Nationalmuseums många salar visas också hur de allierades landstigningsoffensiv Dagen D 1944 skulle lägga sig som en skugga över det då tyskockuperade Normandies finkorniga sand, vita kalkstensklippor och exklusiva badorter. 160 000 allierade soldater sattes i land från havet. Västfronten öppnades. 10 000 soldater dog. Fotografen Robert Capa dokumenterade. David Seymour målade barn som leker invid krigets vrakdelar, som likt stora rostiga valar rest sig ur havet.
Men var är själva havet? På Nationalmuseum spelar havet fortfarande rollen som fond och speglande bakgrund. Hela utställningen är en paraduppvisning av hur himlen, havet, ljuset färgar av sig och fångas upp av kvinnornas ljusa dräkter, parasoller, stranddräkter, osedliga baddräkter och vidbrättade hattar. Tyget blir i sig ett havsmotiv.
I Michael Anchers målning ”En promenad på stranden” (1896) reflekterar klänningarnas färger en tidig kväll, med långa blåvioletta skuggor. Kvinnans roll är att bli betraktad. På badorternas affischkampanjer utgör hon blickfång för aktören, mannen.
På den andra sidan poserar han utan kläder sitt nya sunda, starka och antika mansideal, nationalismens sinnebild. Konstnären J A G Acke med vänner balanserar nakna på en utsparad klippa i den skummande Östersjön (1906). I katalogen reproduceras Oscar Matthiesens omtalade målning där skånska dragoner helt avklädda rider sina blanka hästar rakt ut i vågorna.
Det förrförra sekelskiftets vitalistiska hyllningar till den manliga livskraften och nakna kroppen hade flera aspekter, påminner Patrik Steorn i katalogen. Den innebar en kritik av den borgerliga föreställningen om en nordiskt kärv manlighet och skildrade samtidigt badandet som en frigjord och kreativ motståndshandling.
Edvard Munch går mot strömmen och låter sina badare hoppa i, sjunka till botten och lösas upp till oformliga varelser, tillsammans med näckrosor och slingrande vattenväxter. Samtidigt delar han sina badmålningar i två delar. Ovanför vattenytan står den klassiska idealmannen och tittar på.
Patrik Steorn bekräftar de kvinnliga konstnärernas frånvaro i badmotiven. Men Sigrid Hjertén och sonen Ivan följer med familjefadern Isaac Grünewald till stranden – eller om det är tvärtom.
Hjerténs bild av strandlivet är också en annan, mödrarnas vaktande, vardagliga rörelser, bara bruna hud och färgsprakande badplagg. På stranden ersätts impressionismens konstnärer av expressionismens. Mollie Faustman låter på 1920-talet hela solnedgången avsätta sig på flickans rödrutiga klänning mot havets blåturkosa komplementfärg.
Utanför museet ser jag hur den låga solen i väster bildar ett varmgult glitter på strömmens vatten. En impressionistisk målning. Jag lämnar Nationalmuseums utställning fylld av nytt vetande och sinnliga måleriska upplevelser.
Läs fler texter av Jessica Kempe och mer om konst på dn.se
