Vissa böcker lägger sig till rätta bland de andra man läst. Andra rubbar bokhyllan. Jean Rhys ”Sargassohavet” hör till de senare.
När jag i gymnasiet läste Charlotte Brontës episka kärlekshistoria ”Jane Eyre” tolkade jag Bertha Mason så som romanen bjuder in till: som mr Rochesters första hustru, inspärrad på vinden i Thornfield Hall, våldsamt vansinnig, hotfull, ett mörkt hinder i vägen för berättelsens logik och för kärlekshistorien mellan den föräldralösa Jane och hennes husbonde mr Rochester. Bertha Mason skildras som en avvikelse, en skräckbild, som något som måste hållas undan, medan mr Rochester skildras som en man som fallit offer för olyckliga omständigheter genom att gifta sig med henne.
Några år senare, under litteraturvetenskapen, fick jag ”Sargassohavet” i händerna. Jag tror att det var första gången jag på allvar förstod vad en roman kan göra med en annan roman: inte bara svara den, utan öppna den på nytt och göra dess blinda fläckar omöjliga att förbise.
I ”Sargassohavet”, som gavs ut 1966, tar Rhys denna marginalfigur ur Brontës roman och gör henne till huvudperson. Bertha Mason får tillbaka sitt namn: Antoinette Cosway. Och med namnet också ett liv, en historia, en kropp, en plats, en kolonial verklighet. Det som i ”Jane Eyre” framstår som kvinnlig galenskap blir hos Rhys något långt mer svårhanterligt: en berättelse om hur en kvinna som spärrats in på vinden görs obegriplig, främmande och till slut ”galen” i andras blickar.
När jag nyligen såg Gisèle Pelicot leende på omslaget till Vogue, i samband med utgivningen av hennes självbiografiska berättelse ”En hyllning till livet”, tänkte jag inte först på styrka. Inte heller på värdighet, fast det var ungefär så bilden verkade läsas: som ännu en berättelse om en kvinna som utsatts för det otänkbara och ändå lyckats framträda med lugn, hållning, kontroll.
Jag tänkte på vrede. Eller snarare på dess frånvaro. På hur sällan kvinnors ilska får ta plats i offentligheten utan att genast göras om till något annat: till sårbarhet, till värdighet, till trauma, till ett slags stillsam heroism som inte skrämmer någon alltför mycket. Var är hennes vrede, tänkte jag. Och nästan genast därefter: varför känns just den frågan så opassande?
Jean Rhys ”Sargassohavet” fortsätter att bränna, 60 år efter utgivningen, just i frågan om vilka känslor en kvinna får bära utan att själv framstå som hotfull, orimlig eller ”galen”.
När romanen först kom på svenska hade den titeln ”Den första hustrun”, vilket i efterhand känns märkligt talande. Som om det mest avgörande med denna kvinna vore hennes plats i en mans biografi. Som om Rhys roman framför allt handlade om att fylla i en lucka i ”Jane Eyre”, när den i själva verket gör något långt mer omvälvande.
Den vrider berättelsen bort från en ordning där vissa kvinnor får vara subjekt och andra bara deras mörka speglar. Antoinette Cosway är inte bara den inspärrade hustrun, utan också den koloniala andra: någon som i Rochesters blick gradvis förlorar sitt namn, sin verklighet och sin rätt att definiera sig själv.
Jag hade läst Bertha Mason i ”Jane Eyre” utan att riktigt stanna vid henne. Kanske är det just så den typen av figurer fungerar. De håller ihop berättelsen genom att bära allt det som inte får spridas ut över dess andra gestalter: raseri, det otyglade, det kroppsliga, det främmande.
”Sargassohavet” är inte bara en roman som svarar ”Jane Eyre”. Den har också förändrat sättet Brontës roman läses. När Sandra Gilbert och Susan Gubar senare gjorde den galna kvinnan på vinden till en central figur i den feministiska litteraturkritiken skedde det i ett litterärt landskap som Rhys redan hade varit med om att förändra. Hennes roman visade att denna marginalfigur inte bara var symbol eller skräckbild, utan bar på en historia som den kanoniska berättelsen behövde tränga undan.
Karin Johannisson återkommer ofta till just denna punkt i sitt författarskap, till hur kvinnlig erfarenhet genom historien gång på gång har översatts till sjukdom: hysteri, nervositet, melankoli, sammanbrott. Ord som inte bara beskriver tillstånd utan också ordnar världen, skiljer det begripliga från det obegripliga, det tillåtna från det otillåtna.
Hos Johannisson blir det tydligt att den kvinnliga galenskapen aldrig enbart är medicinsk. Den är också kulturell. Den är ett språk som läggs över kvinnor vars känslor blir för stora, för störande, för svårplacerade. Antoinette Cosway är i det avseendet inte bara en romanfigur från 1800-talet. Hon är ett mönster. Hon återkommer så fort kvinnlig ilska blir för svår att härbärgera som ilska.
Det är därför ”Sargassohavet” fortsätter att kännas så samtida. Inte bara för att den är en omskrivning av en klassiker, inte bara för att den skriver fram den koloniala bakgrunden till ”Jane Eyre”, utan för att den rör vid en struktur som fortfarande är intakt.
Vi står fortfarande i högre grad ut med kvinnors behärskning än med deras vrede. Behärskningen gör kvinnan begriplig. Den gör henne möjlig att hylla utan att hon stör föreställningen om hur hon bör framträda. Vreden däremot riskerar fortfarande att framstå som överdriven, opassande, hotfull. Den vägrar behaga. Den vägrar stanna på sin plats. Den vägrar vara pedagogisk.
Det är en logik som märks i läsningen av Gisèle Pelicots ”En hyllning till livet”, men också i Belle Burdens ”Strangers” som nyligen utkommit i USA. Burdens självbiografiska bok skildrar hur hon plötsligt blev lämnad efter 21 års äktenskap och efterdyningarna av det uppbrottet. Det som tycks ha gjort så starkt intryck på läsarna är just den återhållna tonen och sättet att skriva om svek utan att låta ilskan slå över.
Också där blir behärskningen snabbt läsbar som moralisk styrka. Kvinnan ska tala, men inte för högt. Hon ska vara tydlig, men inte skoningslös. Hon ska vara sårad, men helst inte offensiv. Hon ska inte bli Antoinette Cosway.
Det var därför jag blev så omkullkastad av ”Sargassohavet” när jag läste den första gången för 22 år sedan och sedan dess ständigt återkommit till den. Inte för att Rhys bad mig tycka synd om Antoinette Cosway, utan för att hon tvingade mig att inse hur lätt jag hade accepterat en berättelse där en kvinna kunde fungera som skräckbild utan att jag ens frågade efter hennes villkor.
Det är möjligt att det är just det litteraturen ibland kan göra, när den är som mest nödvändig: inte ge svar, utan sabotera våra bekväma sätt att förstå. ”Sargassohavet” saboterar idén om den galna kvinnan genom att visa vad som måste döljas för att hon ska kunna framstå som ”galen”. 60 år efter att romanen gavs ut känns detta fortfarande som en omstörtande gest.
Antoinette Cosway hemsöker fortfarande litteraturen. Inte som monster, utan som fråga. Vad är det vi kallar galenskap när vi inte står ut med kvinnlig vrede? Och vad skulle hända om vi slutade kalla den så?
Läs mer av DN:s litteraturbevakning här




