Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
Gittan Jönsson: ”Min stund på jorden”
Helsingborgs konsthall. Visas t o m 6/9
En tid att sy ihop, står det med små hemliga bokstäver precis på horisontlinjen i den myllrande landskapsmålningen ”La forza del destino”. Ödets kraft alltså, på någon sorts spansk-italienskt blandspråk. Här har en väldig diskborste landat som ett rymdskepp på en underlig planet där bergen liknar kvinnobröst och ensamma leksaksgårdar ligger utspridda bland fält som verkar genomströmmade av slingrande underjordiska källådror.
Världen som kropp: en tidlös metafor. Men ödet som städredskap? Gittan Jönsson gjorde denna målning 2021, mitt under pandemin – en tid som onekligen kunde tyckas både trasig och förvirrad. I hennes stora retrospektiv på Helsingborgs nya konsthall slår den mig som värd att särskilt stanna upp inför, av två skäl.
För det första: som exempel på vilka ambitiösa projekt Jönsson gett sig i kast med även på senare år. Och för det andra som ett prov på vilken enastående och fantasifull målare hon är.
Det kan ju annars vara lätt att glömma bort. Gittan Jönsson hör till de konstnärer som haft oturen att delvis se sitt verk hamna i skuggan av sin egen framgång. Hennes ”Diskkasterskan” och ”Dammsugerskan” har blivit vardagsfeministiska motståndsikoner, och särskilt ”Dammsugerskan” har med åren vuxit till ett emblem för hela konstnärskapet. I de otaliga porslinsversioner där hon uppträder porträtterad som allt från Frida Kahlo till Angela Merkel har hon i mina ögon alltmer börjat likna något slags designtorgskonst.
Dessa käcka figuriner ställer sig numera lätt i vägen för ett livsverk som alltså i själva verket är långt mer mångbottnat och egensinnigt. Det visar sig med överväldigande tydlighet och kraft i Helsingborg, där just måleriet dominerar i en rytmisk och medvetet antikronologisk hängning som ger känslan av ett konstnärskap fångat i flykten. Ett drygt halvsekel av ständigt pågående samtidighet.
Utställningen är finurligt uppbyggd, sammantvinnad på ett makroplan av en slingrande svart linje som löper utmed väggarna likt de organiska nätverk eller trådsystem som genomkorsar många av målningarna från senare år.
Underst, i den minsta skalnivån hittar vi sådant som porslinsfigurer och pamfletter, serieteckningar och skivomslag. Eller bokprojekt – häribland den viktiga ”Historieboken” som skapades ihop med några kurskamrater på Konstfack 1970 och blev en internationell, radikal succé.
Det skapar en oavbruten rörelse i rummet: mellan stort och smått, mellan dagsaktualiteter och tidlösa formexperiment. Mellan den konst som vill förändra världen och den som vill förstå sin plats i den.
Men framför allt skänker det stadga åt denna onekligen rätt heterogena samling verk, ett konstnärskap som alltid rastlöst rört sig åt flera håll samtidigt, på en gång tidsenligt och tidlöst.
För den som önskar finns förstås en del konstanter som kan vara tacksamma att hålla sig till – Jönssons humanistiska och feministiska patos, inte minst. Eller det vardagsnära perspektiv hon ständigt låter tränga in i och mäta sig mot konstens eviga teman. Som i ”Vandrerskan”, där hon ställer sin dammsugerska på bergstoppen ovanför Friedrichs dimhav. Eller när diskborsten alltså får bli ett verktyg för en högre makt.
Men man bör inte hålla alltför hårt i dessa ledmotiv. Gittan Jönssons måleri är fullt av oväntade infall och fängslande sidospår. Här finns gott om citat ur konsthistorien att upptäcka och dechiffrera om man så vill; här finns de personliga berättelserna som ger relief åt de dagspolitiska kommentarerna.
Här finns även ett intresse för musik jag uppfattar som bärande och helt centralt. I ”Partitur” från 2015 formar de ringlande trådarna och färgglada punkterna ett rytmiskt, informellt mönster – ett tema som senare följs upp i sviten ”Sonat för tusch och preparerat piano”, vars spröda, notskriftslika kalligrafi ger musiken visuell gestalt.
I de collageartade bildmosaiker som utmärker särskilt hennes senare måleri återkommer dessa flödande rottrådar oavbrutet som en varp, ett medel för att hela, binda samman denna spretiga och motsägelsefulla, våldsamma och vackra värld. Sy ihop den.
Läs fler texter av Dan Jönsson och mer om konst på dn.se
