Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag drabbades av ett skov av helvetes-afte i munnen i förra veckan. Helt ofarliga blåsor som inte ens smittar men som gör SÅ ont och gör det svårt att äta, svårt att prata.
Det började så smått på måndagen när jag äntligen fått tid för en undersökning hos en kärldoktor. Jag har tyvärr anlag för åderbråck som gör att benen bultar och känns tunga som cement. Jag hade längtat efter denna tid i så många år, det krävdes att en människa på vårdcentralen tog detta på allvar.
Väl där var det snabba puckar, läkaren bara: Ta av dig byxorna.
Jag har aldrig varit så glad för att ta av mig ett par byxor inför en främmande man. Jag kände mig som en bil på service när han sa ”jo, klaffarna i venerna är paj”.
Åh, definitionen av flyt i vården är att bli bekräftad, alternativet är att bli sedd som hypokondrisk – vilket jag inte är, jag lovar!
”Det stod i foldern”, sa en sköterska som hade svårt att hålla sig för skratt
Det visade sig dessutom finnas en ledig tid för att åtgärda detta problem redan på onsdagen. Vilket dubbelflyt.
– Kusen, kusen kack, sa jag och kom tillbaka två dagar senare.
Jag hade då ännu mer ont i munnen, men insisterade på att ligga där och berätta hela mitt livs historia för att inte tänka på nålarna och blodet och de korviga åderbråcken. Hur den ena trasiga venen efter den andra drogs ut ur benen på mig och efteråt fick jag förband på såren och båda benen lindades om.
Jag inte kunde få på mig de jeans jag kommit dit i. Jag hade missat att man skulle haft med sig mjukisbyxor, ”det stod i foldern”, sa en sköterska som hade svårt att hålla sig för skratt.
– Meh jak kan ju icke gå uk i krosor bara!!!
Sjukhusskjortan fick helt enkelt följa med hem. Tur att jag tog bilen, tänkte jag när jag såg mig själv i hisspegeln. Som en galning som rymt ifrån ett gammalt mentalsjukhus. Och ännu konstigare blev det, för att jag också bar en kort dunjacka ovanpå. Ja, jag har bestämt mig för att jag ska svettas in våren.
När jag kom ut mindes jag inte var jag ställt bilen. Jag fick leta i tjugo minuter.
Så skulle det finnas någon som undrar vilken sluddrande halvmumie som sprang runt i panik med en ”lånad” landstingsskjorta och vinterjacka, en varm majdag i Malmö med ett par bilnycklar i högsta hugg – så kan jag meddela: Det var jag.
Läs mer:
Rantas förra kåseri: Vi är bara två kvar som tar socker i kaffet
Rantas första kåseri: Får man skicka röda hjärtan till vem som helst?




