Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Joakim Medin och Sofie Axelsson Medin
”Fängslad av Erdogan. Journalistik och kärleksbrev bakom turkiskt galler”
Albert Bonniers förlag, 416 sidor
De senaste åren har det talats om ”No plot, just vibes”. Klassiker som Françoise Sagans ”Bonjour tristesse” och Sylvia Plaths ”Glaskupan” brukar lyftas fram som förebilder. Det handlar om romaner som mer eller mindre saknar handling. Styrkan ligger i stället i en gripande stämning. Bland samtida författare som ofta nämns i den skönlitterära trenden återfinns Rachel Cusk och Sally Rooney.
Svensk sakprosa befinner sig allt oftare på motsatta sidan av det här spektrat. Särskilt när journalister ska skriva bok tycks stämning sällan ligga högt på författarnas prioriteringslistor. Kanske kan denna brist på stilistisk och dramaturgisk finess spåras till hur medielandskapet förändrats.
Få journalister i dag har jobb som ger träning i att berätta långt. I stället övar sig vår tids bästa reportrar på att skriva snabbt – och att formulera sig närmast juridiskt precist kring detaljer.
Att utrikesreportern Joakim Medins två månader i turkiskt fängelse i fjol skulle bli bok var förstås självklart. Redan innan han i mars 2025 blev fängslad misstänkt för terrorbrott och förolämpning mot Turkiets president Erdogan hade han gett ut sex böcker.
”Fängslad av Erdogan” är den första han skriver med sin fru, Dagens ETC-kollegan Sofie Axelsson Medin. Idén är bra. Som författarna påpekar i bokens inledning har skildringar från insidan av fängelseceller oftast de tillfångatagna i fokus. Det har sina naturliga skäl, men visst pågår också ett drama på utsidan. I paret Medins fall ett extra laddat sådant, eftersom maken grips i Turkiet när frun väntar deras första barn.
Varken kapitlen inifrån fängelset eller från fruns vardag i Stockholm lyckas gestalta de känslor som författarna påstår att de har
Boken växlar mellan hans och hennes historia. Den bygger till stor del på anteckningar som de gjorde på varsitt håll under fängelsevistelsens gång, han bland annat på bitar av toalettpapper. Med finns också brev som de så småningom kunde börja skicka till varandra, via turkiska advokater.
Det är ett unikt material med stort värde för arkiven. Många forskare kommer längre fram tacka paret för att de så noggrant dokumenterat en händelseutveckling som väl beskriver 2020-talets dragkamp mellan den liberala demokratin och starka auktoritära strömningar. Också deras kritik mot hur den svenska regeringens hanterat situationen bör bevaras för framtida analys.
I en intervju med DN (2/5) berättade paret Medin att ansvariga ministrar fortfarande inte hört av sig till dem, ett år efter frigivningen. En markering från regeringens sida att svenska reportrar har fri- och yttrandefrihet även när de rapporterar från auktoritära stater hade varit på sin plats. ”Journalistik är inte ett brott, inte i något land”, som Medin själv välkänt skrev på en lapp i fängelset.
Tyvärr är ”Fängslad av Erdogan” som bok långt ifrån lika slagkraftig. Varken kapitlen inifrån fängelset eller från fruns vardag i Stockholm lyckas gestalta de känslor som författarna påstår att de har. I stället radar texten upp plattityder. ”Jag har haft fjärilar i magen hela morgonen”, säger Joakim i deras första telefonsamtal. ”Jag känner mig lika stark som en lejoninna som försvarar sin familj”, skriver Sofie i ett av breven.
Inte heller parets möten med omvärlden lyckas skrämma upp stilistiken på några högre höjder. När Sofie får träffa sin systerson för första gången beskriver hon bebisen som ”ett blankt blad”. När Joakim i fängelset ser oppositionspolitikern Ekrem Imamoglu, Istanbuls fängslade borgmästare, är det bästa han har att komma med: ”Vilken grej.”
Banala reflektioner som dessa löper parallellt med en nitisk detaljrikedom av rapportkaraktär. Intrycket är att allt som skett står i boken. Från vad UD-tjänstemän, politiker och fängelsepersonal ordagrant har sagt till vad författarna drömt om på nätterna. Även kollegors artiklar från nyhetsbevakningen kring fallet citeras överdrivet långt.
Joakim Medin och Sofie Axelsson Medin ger tveklöst ett viktigt bidrag till svensk presshistoria. Men som prosa duger inte drygt 400 sidor text utan känslomässig tyngd och dramaturgiskt driv. Trots sin potentiellt nervkittlande handling är ”Fängslad av Erdogan” helt tom på stämning. Den är ”All plot, no vibes”.
Läs fler texter av Sara Martinsson och andra av DN:s bokrecensioner
