Erik Anderssons västgötska framtidsskildring är en glädjande nischprodukt

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Som en luftficka av bildning och humor i samtiden – så kan man beskriva Erik Anderssons ”Allt är förbjudet”.

Så skulle man kunna beskriva ganska många titlar på hans verkslista. Men jag tror att den nya boken står ut ännu mer i dag än för tio år sedan. Det förvånar mer nu att det ges ut romaner som tycks sakna varje uns av marknadsformatering.

Medvetenheten om det gångbara påverkar betydligt fler författarskap än de genrelitterära. Text förenklas och förtydligas och förväntningarna på underhållningsvärde ökar också. Detta kan jag säga utan att vara extremt nostalgisk eller konservativ. Jag tror bara att det är ett förhållande som griper mer vida omkring sig än många riktigt har förstått, förstått om sig själva som läsande eller skrivande personer.

I en sådan förändring står ”Allt är förbjudet” ut, eftersom det är en roman som kräver att man lyssnar noggrant på språket. Gör man inte det, kommer ingenting att hända i boken.

Erik Anderssons berättelse utspelar sig i framtiden, något hemskt har hänt och det svenska samhället har blivit närmast förindustriellt. Samarbetet mellan länder är lika knaggligt som på 1600-talet, vi står inte ens Norge särskilt nära längre. Göteborgarna söker sig till Västergötlands inland i jakt på en plätt jord att bruka. Det uppstår brist på spadar, naturligt nog, i avurbaniseringens era.

En kung har vi i alla fall fått, en som verkar ha utropat sig själv. Redan de första två meningarna antyder att den här dystopin har en lite ljusare hållning till undergången: ”Allt är förbjudet. Kungen har sagt det.” Det genljuder av Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Dollans dagis”, där alla måste gå till dagis eftersom ”Kungen har sagt det.”

I romanen är kungens detaljintresse obegränsat; det finns heller ingen gräns för hur stora saker han vill styra, som när han bestämmer över väderstreck och tidszoner, över mörker och ljus. Kungen är vansinnig, men också trevligt lagd, han bestämmer att fotboll ska spelas i sockiplast för att minska skaderisken och han förbjuder företag att äga namnet på arenor, så att till exempel Ryavallen kan återuppstå.

Det finns helt enkelt för- och nackdelar med Sveriges nye envåldshärskare, så som han skildras av en jagberättare, en skrivande byråkratkugge djupt inne i slottsmaskineriet.

”Allt är förbjudet” kan läsas som en berättelse om Sverige längre fram i klimatkollapsen, som en parabel över vad samhället alltid kokar ner till: behovet av mat och värme, slitningen mellan konflikt och samarbete. Framtiden behöver inte innebära mer av 1900-talets landvinningar, utan kan lika gärna bli en fråga om sill och torv.

Inget är nog viktigare i romanen än att ge plats åt vissa ord och landskapspräglingar

Men det här är inte en framtidsskildring som vilar på världbygge, inte över huvud taget. Upplevelsen av att något sker, den finns i ordvalörer och i stilen, i små antydningar om hur västgötar respektive dalfolk hanterar nyordningen.

Erik Andersson skriver i en Erik Beckman-tradition, inom en västsvensk patafysik och kanske skriver han särskilt för människor som gärna försjunker i Dialektkartan hos Institutet för folk- och språkminnen.

För inget är nog viktigare i romanen än att ge plats åt vissa ord och landskapspräglingar. Exempelvis: ”superkargör” (inte sett ordet i skrift sedan jag läste Olof Svedelids ”Fripassageraren” kring 1983). Eller att salt sill inte tillhör ”livrätterna inom Västergötlands landamären”. Och naturligtvis, transkriberad västgötska: ”Det är ingen vånnlig stûva” (betyder: ”det är inget vanligt hus”).

De Anderssonska passionerna känns igen, som att landmassan borde få ha större betydelse för hur vi organiserar våra nationer – Norge och Sverige borde bli ett, slitningarna till trots.

Hos Erik Andersson svävar humorn i ingenmanslandet mellan texten och läsaren. Förutsättningarna för ett leende finns i själva meningarna, men är samtidigt så beroende av lyhördhet att inget roligt kan bli till om inte läsaren hör det förundrade gnisslet i den lakoniska normalprosan. Jag är väldigt glad att den fina nischprodukten ”Allt är förbjudet” nu erbjuds den svenska bokmarknaden.

Läs fler texter av Malin Ullgren och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur