Ezra Collective: ”Klart publiken dansar mer till oss än till Zara Larsson”

När Barack Obama för ett par år sedan kurerade sin favoritmusik fanns – förutom namn som Beyoncé och Billie Eilish – den brittiska jazzkvintetten Ezra Collective på listan. Utöver Obamas tycke för gruppen har Reddit-trådar skapats som diskuterar huruvida det Londonbaserade bandet är jazzens ”räddare”.

Under årets Way out west stod gruppen för en av de mer omtalade konserterna, när de fick ett helt publikhav att dansa. Ljudbilden är jazz som flätas samman med salsa, reggae, afrobeat och hiphop.

– Det är klart att publiken dansade mer till oss än till Zara Larsson, skojar gruppens frontman och trummis Femi Koloeso när jag berättar att de, enligt mitt ögonmått, fick fler att dansa till deras mestadels instrumentala jazz än till nationalklenodens pop på samma scen.

– Vi lever i en värld där vi behöver bli mer jämställda och det kommer när alla ser på sig själva som just jämlikar. Där spelar dans en viktig roll, säger Koloeso dryga timmen efter att gruppen lämnat scenen.

Vi möts i mitten av augusti, ungefär en månad innan kvintetten ska släppa sin fjärde skiva ”Here because of hope”. Senast de släppte en fullängdare blev de den första jazzgruppen någonsin att tilldelas en Brit award i kategorin årets grupp. 2023 belönades de också med det prestigefulla Mercury prize.

– Många pratar om den svåra andra skivan, för oss är det den fjärde som är den svåra. Det är första gången vi släpper en skiva efter att vi har nått kommersiell framgång. Låtarna på de tidigare albumen är associerade med glädje, men på det här albumet ville jag i stället vara mer ärlig med känslan av smärta, säger Femi Koleoso.

Han beskriver att albumet rör sig i skärningspunkten mellan smärta och glädje. Enligt honom är det där hoppet finns.

– Du kan inte känna lycka och sorg på samma gång, men glädje och smärta kan inträffa samtidigt. När vi skrev det här albumet genomgick vi alla något smärtsamt, både på ett individuellt och gemensamt plan, säger han.

Gruppen består – förutom Femi Koleoso – av hans bror TJ Koleoso som spelar elbas, James Mollison på saxofon, Joe Armon-Jones på keyboard och Ife Ogunjobi på trumpet. Koleoso själv är något av spindeln i nätet på den brittiska musikscenen. Han har tidigare spelat trummor i Gorillaz, kompat Jorja Smith och under Way out west fick han i sista stund hoppa in när sitarspelerskan Anoushka Shankar trummis fastnade på en flygplats i Amsterdam

Kvintetten möttes på en så kallad youth club i norra London, och enligt Koleoso var klubben avgörande för att det över huvud taget blev något Ezra Collective. Därför har frågan om ungdomscenter blivit en hjärtefråga för dem. När de höll tacktal för sina historiska priser hyllade de just klubbarna.

– Många av samhällets problem kan lösas genom att man tar hand om unga personer på ungdomsgårdar. Det är så många möjligheter som skapas där. På samma sätt som jag förespråkar skola och bra utbildning, förespråkar jag att utbilda barn utanför den akademiska sfären – och det är vad en ungdomsklubb gör, säger han.

Gruppen har blivit ett slags indikator på den moderna jazzens fortlevnad. Inför släppet var Femi Koloeso dessutom gästredaktör för förra lördagens kultursida i The Guardian.

– Om man ska skapa jazz som talar till någon som föddes för 12 år sedan behöver man blanda in influenser från något de känner igen sig i. Vi behöver vara ärliga med den tid vi befinner oss i. Det handlar om att låta sig inspireras av nuet.

Läs fler texter om musik.